Antebellum

Ett välgjort, våldsamt drama med överraskande vändning

Regi och manus: Gerard Bush, Christopher Renz

I rollerna: Janelle Monáe, Jack Huston, Jena Malone, Gabourey Sidibe m.fl.

Genre: Drama, skräck, mystik

Speltid: 105 min.

Land: USA

Svensk biopremiär: 25 september 2020

Distribution: Nordisk Film

Filmen Antebellum annonseras, förutom drama, som en skräckfilm, vilket den traditionellt sett inte är. Knappast mystik heller. Även om handlingen gör sin gir, så lämnat filmen aldrig verkligheten, visar det sig. Det är mera ett våldsamt oförutsägbart drama.

Filmens första scener med den vackra herrgårdsbyggnaden, som för tanken till Borta med vinden, och en hoppande flicka i volangklänning med blombukett känns först förförisk, men avbryts av en slav i järn som skriker i dödsångest, när en officer knyter rop om hans hals. En slavkvinna blir skjuten under ett flyktförsök.  

Större delen av filmens första halva är som en vuxenversion av Onkel Toms stuga, välgjort, hemskt, grymt, men vi har sett det förut om slaveriet och godsägares i sydstaterna cyniska människosyn under amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Hur spännande det än kunde te sig ibland, så blev jag ändå uttråkad av klichéerna och på väg att gå, men satt som tur var kvar och såg det överraskande slutet. Det är ett ovanligt grepp som herrarna Gerard Bush och Christopher Renz bjuder på och som ger filmen en annat perspektiv än man först kan tro. Det är skickligt, men räcker kanske ändå inte till att vara någon höjdare.

Distributören ber oss recensenter att inte avslöja några spoilers i texter om filmen och det är helt förståeligt. Filmens vändning i handlingen med sina tidshopp, bör man ligga lågt med eftersom det är hela filmens idé och ger den sitt speciella värde. Skildringen av slaveriets grymhet och tortyrscener med slavuppror håller visserligen oss i sin spänning ett tag. Det är fasansfullt, men det har sagts förut och minst lika bra. Mycket är underhållande och läskigt och som i många amerikanska filmer en kamp mellan det goda och det onda, där man givetvis hoppas på det goda seger, även om den skördar offer.

Nutidsskildringen med den färgade och bildade överklassens liv i Los Angeles (tror jag) innehåller ytliga jargonger och som utmålar pladdriga färgade kvinnor som egocentriska cyniker, trots att de är engagerade i de svartas jämställdhet och kvinnors lika värde. Tanken är god, men deras egna satirer om vita män gör att de goda idealen inte verkar prägla deras privatliv. Det var jobbigt att se damernas koketterande och sexistiska kommentarer som inte ens är roliga. Det finns rasistiska, subtila kommentarer i vissa scener att man anar att under den till synes civiliserade ytan lever rasismens nerv fortfarande på ett försåtligt och obehagligt sätt.

Huvudpersonen i filmen är Eden i den historiska miljön och Veronica Henley i modern nutid och spelas engagerat av vackra Janelle Monáe som gör rollen som förtryckt slav och även en modern, framgångsrik, känd medialprofil, liberal akademiker med make och ung dotter Kennedi (London Boyce). Vad som bryter hennes till synes välordnade tillvaro är ett obehagligt videosamtal hon har med en vit kvinna, vars avsikter visar sig få förödande konsekvenser för Veronica.

Regissörerna och manusförfattarna Gerard Bush och Christopher Renz tar ut svängarna med råa dialoger, tecknar despotism och brutala, sexuella övergrepp som sätter filmens ton och osminkat berättar om en mörk period i den amerikanska historien. ”Vi är gudarnas ättlingar”, säger en sydstatsmilitär under en festmåltid med soldaterna. ”Detta land har alltid varit vårt och vi ska inte låta förrädarna (nordstaterna) beröva oss det”.

Det är en skrämmande, brutal historisk verklighet som filmen Antebellum skildrar välgjort och begåvat. De tvärkasten mellan skenbar dåtid och nutid görs bra, men ändå blir det sammantaget en dramatisk äventyrsfilm med goda, stora intentioner som ger intryck, men ändå inte bidrar till underhållande konstnärskap, som kanske inte heller är filmskaparnas intentioner. Men bra hantverk som överraskar oss och det räcker en bra bit, om inte hela vägen.
Det blir tre starka filmögon av fem.
2020-09-22

Jan-Eje FerlingFörfattare