Gossen Tito är 6 år när han först hjälper sin pappa, forskaren Rufus, att skapa en maskin i ett hemmalaboratorium. Pappa Rufus idé, är att mänskligheten glömt att lyssna och förstå fåglarnas tidlösa språk och därför insjuknat i förlamande rädsla. Så bryter en smittsam, obotlig epidemi ut och människor i hela världen drabbas av en skräck som förlamar och till sist förstenar dem.
Pappa Rufus menar, att människors problem är skyddslös rädsla och fåglarna bär på lösningen och därför är det viktigt att lära sig förstå deras språk. Fåglarna bär på det som gått förlorat för människan under tidsåldrarna. Men pappa Rufus misslyckas. Hans maskinen exploderar och Tito blir skadad. Följden blir, att pappa Rufus får flytta hemifrån och Titos mamma från vårdnaden om Tito och hans syskon.
Men när Tito är 10 år försöker han förverkliga pappan uppfinning och gör en rekonstruktion av pappas maskin och deltar i en mässa för uppfinningar, där han presenterar sitt projekt. Men också hans maskin havererar och Titos försök att fullfölja sin pappas dröm och projekt går om intet. På mässan träffar han rikemanssonen Teo som också deltar i mässan. Hans pappa Alaor Souza ser att det går att tjäna stora pengar på människors rädsla och bygger s.k. ”Kupolparker” som ska isolera människor från den hotfulla omvärlden, frizoner som är vad vi idag kallar ”Gated Communities”. 10-åriga Tito vill göra något för att lösa problemet och saknar sina pappa Rufus. Men Tito har inte träffat sin pappa på många år och vet inte ens vart han bor.
Tito och fåglarna är en delvis vacker animerad saga som kan ses som ett storslaget och magiskt äventyr som ska berätta något viktigt om vår samtid och vår natur. Sagan handlar också om hopp och hur motkraften till rädslan, modet, kan rädda oss från det allra värsta, nämligen en paralyserande, kronisk skräck, en ”rädsla som urholkar själen. Det finns inslag av ”naturromantik” att vår sammansatta, tekniska värld förlorat kontakt med sitt ursprung. Lösningen är ”tillbaka till naturen” och att lära av den.
Barnen är filmens målgrupp, men filmens kontext och tema är om vuxenvärldens reella rädslor som handlingsförlamar oss och hindrar oss för att lösa våra politiska, sociala och humanitära problem. Men filmens budskap är en stark förenkling av ett fundamentalt problem om människans utsatthet och skräck som hotar vår existens. Att med mod som drivkraft till en maskinidé som ska frigöra våra resurser lösa alla våra problem är vackert och ska uppmuntras. Men problemet är vuxenbekymmer och ansvaret kan ska inte läggas på barn. Det är viktigt att inge barn mod, men att deras förmåga ska rädda oss från undergång är påhitt som kan ifrågasättas, även i en saga. Barn och fåglar, som tillsammans skapar räddningen för alla som insjuknat i skräckepidemin är att starkt överdriva deras förmågor, även i en saga. Jag tror inte barn kan identifiera sig med barnhjältarna i filmen, Tito och Sara. Det är ett för stora frågeställningar och för dem obegripligt projekt för att ens kunna omfatta det.
Det är intressanta är emellertid, att när epidemin sprider sig, så dyker affärsmän upp som ska göra sig pengar på problemet. Inte genom att lösa det, utan att skapa ”kupolparker” och isolera människor från den skrämmande verkligheten. Det finns redan, som bekant, idag isolerade ”frizoner”, där förmögna människor lever bakom skyddsmurar av vakter och bevakningsverktyg för att förhindra att andra ”onda” destruktiva människor att störa och krossa deras inbillade idyller av konstlad fred och frihet. Det blir samhällen i samhället som skiljer, inte bara de rika från de fattiga, utan som skapar avskärmade kommuniteter, där människor utan resurser är chanslösa och även blir ett hot mot de välbärgade. Dessa arma går under eller blir strängt kontrollerade och visiterade tjänstefolk till de besuttna i frizonerna. Så långt beskriver inte filmsagan följderna av ”kupolparker”, men däri ligger en politisk knuta som man hoppar över, för barnens skull, förmodligen.
Rädsla är inte bara ett filosofiskt problem utan ett existentiellt. Den ”friska rädslan” är den biologiska och naturliga överlevnadsinstinkten, men som kan deformeras till en förlamande, sjuklig livsskräck för allt levande. Naturen, människor, djur och kosmiska hot finns ständigt, både verkliga och inbillade. Så att ingjuta mod i både barn och vuxna är en utmärkt idé och viktigt budskap. Men filmen utvecklar inte tanken med hur mod trotsar rädsla och frigör kreativitet och lösningar. Man kunde lagt till, att mod kan växa ur medkänsla och offervilja till att göra livet drägligt och om möjligt njutbart för alla.
Filmens innehåll och frågeställningar om rädslor, tror jag, blir svåra för barn att ta till sig och ännu svårare att kunna skilja på naturlig och patologiska rädsla. Barn kan vaggas in i föreställningar, att finna mod och trygghet i maskinella lösningar som ska översätta naturens språk till oss.
Många avsnitt filmen är skrämmande för barn. Vuxna i brigader, klädda i skyddsdräkter som sprutar giftiga gaser omkring sig för att kemiskt förgöra dem som inte lever i ”kupolparker” kan bli spökliga och hotfulla. Jakten på Tito och Sara, som räddat sin förstenade lillebror ur ”fängelset” är vuxenvärldens fiender. De ska förgöras med förföljelse och kemiska vapen. Den jakten är som hämtad hur vuxnas actionrullar, där hjältar jagas av beväpnade bovar i tekniskt hisnande, spännande scener. Filmens spänning är just sådana bildliga jakter på de modiga barnen och är filmens nerv och egentliga dramatik.
Men barn ska skyddas och vägledas, få leka och experimentera och utforska tillvaron och inte lösa vuxenvärldens problem. Barn har inte referenser och erfarenheter för att kunna analysera, dra slutsatser och åtgärda. Men bortsett från sådana här filosofiska och ideologiska begränsningar som filmen lägger fram, så ska filmen antagligen ses och tas för vad den är. Att ingjuta mod i barn och att tro på deras kapacitet att i samverkan med naturen försöka rädda det som vuxenvärlden ställt till med är heroiska drömmar om barn som inte finns.
Det är egentligen barn som ska recensera barnfilmer. Inte genom att skriva filmrecensioner, utan genom att följa barnens reaktioner när de ser filmen. Fångar filmen barnens intresse och uppmärksamhet? Blir de rädda? Börjar de prata med varandra i stället för att se filmen? Skrattar dom ibland? Hör man kommentarer? Eller sitter de och stirrar på filmduken och undrar vad filmen handlar om, egentligen? Barnens kommentarer efter filmen är guld värda för filmskaparna.
Jag är vuxen skribent och ser på filmen med vuxenögon, men har delvis barnasinnet kvar. Jag kan skriva vad jag tror ”barnet i mig” säger. Och det är skrämmande scener, där barn jagas av hemska, bepansrade vuxna, som vill förgöra dem och som är mörka och hotfulla omkring barnen som får fly för sina liv. Vuxenvärlden kan för barn uppfattas som fientlig och spekulativ och går inte att lita på. Den har onda avsikter och barnen har goda. Men det är mina vuxenslutsatser och kan inte generaliseras.
Filmiskt är Tito och fåglarna som animerad film skickligt gjord. Men figurerna är ofta groteska. Barnen har stora huvuden och spinkiga kroppar och ser ut som utomjordingar. Vuxna är karikerade stereotyper och är nästan alltid antagonistiska mot godtrogna barn.
Musiken av Ruben Feffer, Gustavo Kurlat är bra filmmusik, som förstärker dramatiska situationer, men på ett traditionellt sätt. För- och eftertexter tar cirka 13 min. av filmens speltid på 73 min. Sådant är till för vuxna som vill skylta med sin medverkan som aktörer, sponsorer och/eller som producenter. Jag tycker de rullande textremsorna är trista även i vuxenfilmer. Jag vill se filmen. Vem som gjort vad ska man kunna ta söka på annat sätt.
Ja, filmen är orealistisk, som sagor är. Den tar upp verkliga, mänskliga problem som förstoras till dödliga hot och så kan det faktiskt vara. Men filmens problem är just problematiseringen av fenomenet rädsla. Ska barn känna sig skyldiga för att de är rädda och inte tillräckligt modiga, som Tito i filmen? Ska mobbade barn ”ta sig i kragen” och bli modiga och lyssna på naturen och hämta kraft där? Det blir absurt, om man nu ska hårdra några av filmens idéer.
Filmen är egentligen en mörk provocerande politisk allegori med barn som hjältar. Men med teman som för vuxna. Eller ska den bara ses som en saga, där allt är overkligt och möjligt och som inte behöver någon annan sund sensmoral för barn, och för vuxna, än att fatta mod och våga stå upp för sina ideal och kunna kämpa altruistiskt för att implementera dem?
Filmen ska självklart inte analyseras på vuxensätt, som jag nu gör. Tanken med att se den är bara att roas av händelser och spännande inslag i filmen och att tjusas av barnhjältarnas insatser och uppleva ”feel-good” efteråt. Det räcker förmodligen även för barn.
Det blir tre filmögon av fyra för filmen.
2019-11-27
