Från sin hemplanet Corellia, som styrs av den tyranniska Proxima, en fruktansvärd syndikatsledare, som liknar en jättemask i en damm, tvingas Hans Solo (Alden Ehrenreich) att fly desperat tillsammans med sin kärlek Qi’ra (Emillia Clarke). Men hans flyktplan går snett och Qi’ra blir kvar på planeten Corellia. Men Hans lovar återvända för att befria sin flickvän.
Hans Solo kommer ändå inte undan och kastas i en lergrop, där ett stort monster dödar fångarna. Hans upptäcker, att monstret är sin gamla kombattant Chewbacca (Joonas Suotamo). De flyr tillsammans och blir oskiljaktiga.
Motgångarna gör att Hans Solo oavsiktligt tvingas ut ur Imperial Navy och hamnar bland en grupp kriminella som leds av Beckett (Woody Harrelson). Denne arbetar för Dryden Vos (Paul Bettany), en fruktansvärd ledare av ett annat brottssyndikat Crimson Dawn (Blodig skymning?).
Ännu en gång styr Millennium Falcon sin resa till en avlägsen galax och för oss in i nya, dramatiska äventyr. I Solo: A Star Wars Story får rymdskeppets resenärer uppleva en rad spännande händelser och även konfronteras med mörka, fientliga krafter. Hans Solo möter sin mäktige och även ökände spelare Lando Calrissian (Donald Clover) som visar sig vara en av Star Wars sagans kanske mest osannolika hjältar.
Manusförfattaren Jonathan Kasdan har tillsammans med sin son Lawrence fått ihop en ganska bra story, som både underhåller och ger några tillbakablickar som förklarar något av historien om Star Wars. Humorn är sparsam och schablonerna duggar tätt.
Regissören Ron Howard håller ihop händelser och rollkaraktärer till en spektakulär filmupplevelse, också med symboliska objekt som säkert roar fansen och som refererar till George Lucas trilogi. Det är skickligt filmat och digitalt välgjort, men utan större skärpa. Samtliga scener, förutom några havsvyer på slutet, utspelas i halvdunkel, dimmigt dis. 3D-tekniken tillför, som oftast, inte ett dugg till dramat.
Alden Ehrenreich som Hans Solo, är en ung, karismatisk Harrison Ford och övertygar i sin rollkaraktär på ett självklart sätt. Men stjärnan i filmen är Donald Glover som den galaktiska spelaren Lando Calrissian. Han poserar i intressanta utstyrslar i sitt romantiska förhållande med sin starka, självständiga robot, L3 -37 (Phoebe Waller-Bridge). Emillia Clarke som Qi’ra är inte bara vackert ögongodis, utan rollkaraktären växer under berättelsen och hon blir en karismatisk, värdig medkämpe till Hans Solo, tills alla lojaliteter verkar svikas.
Solo: En Star WarsStory som håller sig delvis till Star Warskonceptet och fansen känner igen sig i sagans olika former, men filmen är ändå ett fristående avsnitt. Filmen är inte nyskapande, men har ändå en egen attraktion.
Det är ett hyfsat, men traditionellt rymdäventyr som ändå inte lämnar det älskade spår som gjorde oss bekanta med de spektakulära Star Wars filmerna och dess storys med sina olika karaktärer och kanske fascinerades av dem.
Det blir tre filmögon av fem.
2018-05-21
