”Wonder Wheel” är Woody Allens bästa film sedan ”Blue Jasmin” (2013). Ett färgstarkt drama om svek och passion på Coney Islands nöjesfält till toner av 50-talsschlagern ”Kiss of Fire”. Även i ett Woody Allen drama är det som hos Strindberg ”synd om människorna”. Alla vill älska och bli älskade, vilket förstås inte är enkelt. Som i ett grekiskt drama krävs också att Ananke, ödesgudinnan, är med på noterna för att allt ska gå vägen. Problemet med att älska och bli älskad är enligt Woody Allens ofta citerade rader följande:
To love is to suffer
To avoid suffering one must not love
But then, one suffers from not loving
Therefore, to love is to suffer; not to love is to suffer; to suffer is to suffer.
To be happy is to love
To be happy then is to suffer, but suffering makes one unhappy
Therefore, to be happy one must love or love to suffer or suffer from too much happiness
”Wonder Wheel” är en tydlig illustration till denna Allen-filosofi. Året är 1950. Koreakriget är långt borta. New York-borna har fått det bättre och tar tåget ut på Coney Island, badar, roar sig billigt på nöjesfältet, dricker öl och äter varm korv. Sololjan flödar liksom populärmusiken.
Precis som i ”Radio Days” (1987) är nostalgieffekten stor i filmen. Med hjälp av Vittorio Storaros vackra foto med Technicolor-känsla, utsökt casting, tidsenlig scenografi och fina skådespelarinsatser tar den 81-årige regissören oss tillbaka till sin barndoms sorglösa nöjesfält på Coney Island.
Där arbetar den före detta aktrisen Ginny (Kate Winslet) som servitris. Tillvaron är tuff för Ginny, fångad som hon är bland lyckohjulen och karusellerna. Hon vårdar sina skådespelarminnen ömt trots att den stora kärleken försvann, karriären tog slut och hennes unge son är allt annat än välartad. Ginnys nya man, den snälle men hetlevrade Humpty (Jim Belushi) arbetar också på nöjesfältet, fast helst fiskar han. Övriga inblandade i detta ”crime passionelle” är den stilige badvakten med litterära ambitioner Mickey (Justin Biber) och Humptys dotter Carolina (Juno Temple) som är på rymmen från sin gangster-man.
Kate Winslet har gjort många bra rolltolkningar på film. Ändå är rollen som den medelålders, trötta och självupptagna Ginny i ”Wonder Wheel” den bästa. Likheten finns med Kate Blanchetts Jasmine i ”Blue Jasmine” och Vivien Leighs Blanche i ”Linje Lusta” (1951), men Ginny är inte fullt lika spröd och hjälplös som förebilderna. Bara vardaglig och oförglömlig.
Läste någonstans att skrattar man inte på en Woody Allen-film är den dålig. Jag håller inte med. Saknas däremot Allens humor och överseende med mänskligt beteende är filmen inte bra. Filmen har dessa viktiga ingredienser och några till.
”Wonder Wheel” får därför fyra filmögon av fem.
2017-12-04