På 80-talet var pastellfärgade plasthästar populära leksaker främst bland flickor i förskole- och tidig skolålder. Hästarnas man och svans av syntetiskt hår kunde borstas och friseras. Leksakerna gick under namnet My Little Pony. Ponny-hästarna inbjöd till fantasilekar som fick extra näring i den tecknade långfilmen ”My Little Pony – Ett äventyr” (1986). My Little Pony har därefter återlanserats i omgångar, både som leksaker, i nedklippt filmversion på DVD och som tecknad TV-serie.
Det är de gamla grekernas mytologiska hästar som lånar drag till de små pastellfärgade ponnyflickorna i den på biograferna nu aktuella familjefilmen ”My little Pony – The Movie”. Där fanns till exempel enhörningar som under antiken var hästar med ett horn i pannan och frodig man och svans. I grekernas värld fanns också kentaurer, eller hästar med mänskliga överkroppar, ömsom vilda och opålitliga, ömsom kloka. Även Hippocampus med hästliknande överkropp och fiskliknande underdel liksom den bevingade Pegasus utgör förlagor till ponnyhästarna.
Men det är långt från antikens Grekland till filmens Ponyville. Handlingen kan kortfattat beskrivas så här: Ponny-prinsessan Twilight Sparkle med väninnorna Rainbow Dash, Pinkie Pie, Applejack, Fluttershy och Rarity måste rädda Ponyville från att tas över av den maktgalne Stormkungen. Vännerna får tackla faror från rymden, i och under vatten och på land. Ofta blir slumpen deras räddning. Under äventyrets vindlande gång möter ponnyflickorna bland annat sjörövare och en mästerkatt i stövlar. Till slut är Stormkungens saga all. Twilight Sparkle kan fira Vänskapens festival med rosaskimrande fyrverkeri och skönsång av Sia Furler, filmens porträttlika ponny-artist.
”My little Pony – The Movie” är ingen ”familjefilm för de allra minsta”. Filmen lämpar sig för en äldre målgrupp barn. Intrigen är komplicerad och tempot för snabbt för att de minsta ska kunna hänga med i svängarna. Starka ljudeffekter förstärker bitvis skrämmande inslag. Jag noterar att en 4-åring med svårighet lyckas sitta still under det över 1,5 timmar långa filmäventyret. För de allra minsta passar de pastellfärgade leksakshästarna betydligt bättre än ponnyflickors fartfyllda äventyr på vita duken.
Det ska också sägas att Twilight Sparkle och hennes kompisar varken är starka eller speciellt modiga förebilder för de många flickor som tänks utgöra en viktig del av filmens publik. Ett vanligt fenomen i animerade filmer och TV-serier är att flickor/kvinnor utrustas med en s.k. ”baby voice”. Några av filmens flickröster är förminskade på detta sätt. Min fundering är därför om hjälplösa ponnyflickor med pipiga röster verkligen behövs i dagens barnfilm.
Jag ger två filmögon åt ”My Little Pony – The Movie”. Den grekiska mytologin i rosa girl-power tappning.
2017-10-17
