Jeanne (Judith Chemia) bor med sina föräldrar, Le baron Simon-Jacques (Jean-Pierre Darroussin) och La baronne Adélaide (Yolande Moreau) på ett slott i Normandie år 1819. Hon har stora drömmar om livet och kärleken. Föräldrarna arrangerar ett bröllop med en ung adelsman Julien de Lamare (Swann Arlaud) för att behålla familjens status. Men Julien visar sig vara otrogen och oärlig och Jeanne tappar alltmer tro och hopp om sitt äktenskap, inte minst när maken Julien gör husan med barn och är sedan är otrogen med Jeannes bästa väninna Gilberte (Colthilde Hesme) som redan är gift, en affär som leder till en katastrof för de inblandade.
Jeanne blir ett offer för det manliga system i den landsbygdsaristokrati som hon lever i. Hennes far är godhjärtat med beslutar ändå över hennes huvud om äktenskapet och modern är honom underdånig. När maken bedrar Jeanne tvingar prästerna henne att förlåta sin make. Filmen handlar om svek och omoral och att kvinnan blir offret. Hon tvingas gå emot sina instinkter när en präst tvingar hennes att avslöja sin väninnas otrohetsaffär, att hon annars blir delaktig i lögnen och medskyldig och även vanärar Gud. Hur kvinnan än gör, så blir hon skyldig och får betala för andras övertramp. Berättelsen är smärtsam att ta del av.
Filmen är ytterst välgjord i såväl regi, skådespeleri, scenografi, kostymer och filmfoto. Vädret spelar en roll i filmen och speglar främst Jeannes sinnesstämningar. Det regnar och gyttjan smutsar ner Jeannes skor och kläder, som symboler för den ofriheten och utsattheten hon lever och sitter fast i. Familjen är välbeställd, men trädgårdsintresserad och alla ansar, vattnar och sår kärleksfullt grönsaker i sina täppor. Sådden och plantorna är som att odla sina förhoppningar och sin framtidstro. De scenerna är soliga och lyckliga. Liksom sin mor plockar Jeanne fram gamla brev och läster nostalgiskt om gamla tider när det fanns ordning, omtanke och lojalitet.
Regissör Stéphane Brizé är född 1966 i Frankrike och är även författare. Hans filmer Marknadens lag (La loi du marché) från 2015 vann pris i Cannes samma år och nominerades även till Guldpalmen. Mademoiselle Chambon från 2009 gav honom en César 2010. En kvinnas liv hade premiär på Venedigs filmfestival, där den vann kritikernas FIPRESCI-pris för bästa film och har även belönats med Louis Delluc-priset för bästa franska film och blev nominerad till två Césars, för bästa skådespelerska (Judith Chemla) och för bästa kostym Design (Madeline Fontaine).
Filmen är med sina två timmars speltid delvis långsamt berättat drama, som särskilt uppehåller sig vid stämningsbilder som brasors sprakande i mörkret och tråkiga middagsbord och Jeannes vandringar vid ett stormigt hav och oroligt gungande fram och tillbaka i sin ångest för tillstånden. Andra, viktiga händelser, hur högdramatiska de än är, tas inte upp alls eller i några glimtar. Filmfotografen Antoine Héberlé berättar dramat främst i bilder och gör det mycket uttrycksfullt. Han fångar karaktärernas inre dramer i sina närbilder av aktörernas ansikten.
Judith Chemia i huvudrollen gestaltar beundransvärt sin Jeanne från ungdom, oskuld, skönhet och renhet till kvinnan som går sönder av sina motgångar, men också reser sig igen. Slutscenen, med de två kvinnorna Jeanne och husan Rosalie med Jeannes nu vuxne son Pauls baby i famnen är filmad i sol och framtidstro. Rosalie säger till Jeanne: ”Världen är inte så ond eller god som vi tror.”
Fyra filmögon av fem.
2017-0-9020
