Filmen Verónica bygger på en verklig händelse i Madrid 1991 och baseras på polisens redogörelse.

Det är en rysare i modern tid med övernaturliga inslag och fallet är idag fortsatt olöst. Verónica (Sandra Escacena) är en typisk tonåring som bor med sina småsyskon och sin ensamstående mamma i en lägenhet i ett halvtaskigt område i Madrid. Pappan har av okänd anledning dött och mamman sliter till sena kvällstimmen på en restaurang. Veronica kämpar ensam hemma och håller ihop familjen med matlagning, tvätt och omhändertagandet av sina 3 småsyskon, samtidigt som hon spenderar långa dagar i den katolska kyrkan med nunnorna som lärare.

Verónica har intresse för det ockulta. Hon läser tidningar om seanser och övernaturliga händelser och har i hemlighet bestämt sig för att med 2 vänner utöva en seans med en Ouija bräda.

Samtidigt som skolans uppmärksamhet och ögon en dag riktas mot en stundande solförmörkelse, berättar nunnorna också att förr i tiden offrade man till högre makter vid solförmörkelser för att få en starkare effekt. Att utöva denna seans just nu för att få kontakt med sin döda pappa är ett perfekt tillfälle anser Veronica och hennes väninnor hänger på denna plan. Vid seansen går allt snabbt och Veronica faller snabbt i trans och blir okontaktbar medans väninnorna förskräckta flyr fältet. Här tar sedan historien vid.

Det faktum att filmen Verónica är baserad på en verklig händelse gör det hela så mycket mer spännande och kittlande intressant. Som tittare är man med koncentrerat i varje scen för att på något sätt finna en förklaring eller lösning. Är Verónica psykiskt sjuk, besatt av en demon och varför har det börjar spöka? Samtidigt som vi tittare vävs in i mystiken och den, tyvärr, halvtama skräcken, får vi även vid sidan av förstå en stor del av Veronicas liv och hur hon sliter för att hålla ihop tillvaron med en frånvarande mamma.

Är de detta som påverkar henne och hennes tankar och de röster hon hör? Man kan inte undgå att känna sympati med henne och den alldeles för hårda vardag hon upplever som tonåring. Hon saknar sin pappa och med sin starka vilja tar hon till högre makter för att få träffa honom igen.

Det är melankolin och djupet i denna sociala berättelse som gör intryck. Syskonens sammansvetsade kärlek och sammanhållning är stark. Detta gör mer avtryck än skräckscenerna.  Visst sitter jag på spänn vid några enstaka tillfällen, men tidvis känns vissa scener och bilder lite klichéartade och skildras inte på det sätt jag hade förväntat mig och hoppats på. Skumma bilder, snabba kameravinklar och effekter uteblir. Jag saknar The Blair Witch Project´s (1999) snabba bildbyten för att framkalla känslan av det övernaturliga. Jag saknar rysningarna och skräcken som kameraögat faktiskt kan åstadkomma. Tidvis blir det nästan lite tråkigt och jag sitter halva filmen igenom och väntar på slutscenen, som man fått en glimt av i början, som ska avslöja vad det verkligen var som hände natten år 1991.

Verónica är en trots allt en sevärd historia, just för att den är sann och för att den på ett autentiskt och känslosamt sätt skildrar en tonårings tuffa liv. Men förväntar du dig en ordentlig ockult rysare bör du trots allt lägga pengarna på en annan film.

Tre filmögon av fem.
2017-09-15