Jag hade ingen aning om vem Silvana Imam var när jag idag gick till pressvisningen av filmdokumentären Silvana – Väck mig när ni vaknar. En brist i min bildning kanske, men också bra att möta henne på vita duken utan några som helst föreställningar om henne.
Filmen blev ett friskt slag i ansiktet på mig. Från ett besvärande, högljutt rappande och en irriterande beatmusik till ett fascinerande möte med en kvinna från sammanhang jag visste så lite om. Jag kom alltmer att beundra och fängslas av Silvana. Vilken kraft, energi och scennärvaro! Vilka imponerande texter med en, för mig, hög poetisk kvalité och rikedom på nyanser och med dramatisk styrka! Wow!
Jag känner inte, att Silvana har någon partipolitisk tillhörighet, men hon är helt klart rabiat i sin syn på rasism, främlingsfientlighet, sexism, förtryck, makt och ofrihet. Möjligen slår hon i luften ibland, när känslorna svallar över. ”Sverige är ett äckligt land” säger hon några gånger. Hon har kanske rätt i sin uppfattning om det, men Sverige tog ändå emot henne som 4-åring, när hon kom med sin familj till Kiruna, utan flyttlass, bara med sitt bagage.
Filmen gör flera dokumentära tillbakablickar, som bygger på historien om Silvana och hennes uppväxt. Henne mor var språkvetare och hennes far jurist från Syrien, därav namnet Imam. Hennes storasyster var hennes enda vän. Men barndomen var inte helt oproblematisk. ”Min faders ramar kvävde mig, min moders händer läkte mig” (inte ordagrant). Hon kallade sin far homofob och kanske var det så.
Silvana är modig, men när hon som vuxen besöker sin hemby i Litauen är hon ängslig. Inte för sin egen skull, men för att hennes familj och släktingar ska få lida för Silvanas lesbiska läggning och relationer. Kyrkan i hembyn avvisar henne. Det är därför särskilt gripande, när fadern, mamman och Silvana flera år senare medverkar i ett svenskt radioprogram och när fadern läser en kärleksdikt på en svensk utescen med jättepublik till sin ”jasminblomma Silvana” och signerar en Pridefana.
Men Silvana kämpar också med sina inre demoner. I skogen står hon ensam och naken och skriker förtvivlat ”Vad vill ni ha av mig?” ”Vad förväntar ni av mig?”.
Silvanas väg till svensk kvinnlig rappare har inte varit spikrak. Efter skolan vikarierade hon som lärare, blev fotomodell i New York, tog en magisterexamen i psykologi och engelska. Men så kom debutalbumet Rekviem och följdes av flera album och singlar. Hon och Beatrice Eli blev passionerat förälskade i varandra och stimulerade varandras musikaliska skapande. Silvana blev en ikon i sin musikgenre och för sin kamp för lesbisk och homosexuell kärlek och sin kamp mot nazistiska rörelser och för frihet.
Så kommer reaktionen, som hon inte förväntat sig. Kändisskapet och engagemanget började tära på henne. Hon flyr till Litauens vita sandstränder och ställer i ensamhet sig själv frågor och försöker besvara dem. Alla sa att hon var så stark och nu var hon plötsligt svag, sårbar, betänksam. Men hon kommer igen med full kraft. Hon får grammis för årets artist, för årets textförfattare, blir årets homo på QX Gaygalan 2015 och vinner Guldmicken 2016 m. m.
Dokumentären av regissörerna Mika Gustafson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis är mycket genomarbetad och välgjord. Deras porträtt av artisten och människan Silvana Imam är en filmupplevelse och måste beröra alla som ser den. Även om man inte delar hennes idéer, så måste man imponeras av hennes texter och scennärvaro. Och modet att ”vara sig själv”.
Det blir fem filmögon av fem för att det är en synnerligen bra dokumentär som porträtterar en säregen, imponerande artist och en begåvad, dynamisk personlighet.
2017-09-12
