Inte förrän i den absolut sista scenen förklaras det riktigt vad Jordgubbslandet handlar om. Och jag menar inte det som en helt i genom dålig sak. Tvärtom så visar filmen på en bredd utan att spreta. Man skulle kunna argumentera att debutregissören Wictor Ericsson borde sneglat lite mer på t.ex. regissör Catherine Hardwickes jobb med Twilight 2008 eller varför inte Nick Cassavetes trånande kärlekspar i The Notebook 2004, för att bygga upp den dallrande stämning och förklara den stora kärleken som han faktiskt berättar om.

Men filmen fungerar ändå. Kanske på grund av att sidohistorierna är intressanta och lyckas behålla fokus här och nu. För Jordgubbslandet är en Romeo & Julia-historia om den polska gästarbetaren Wojtek (Staszek Cywka) och den ursvenska Annelie (Nelly Axelsson), som samtidigt lyfter frågor om svenskheten och hur vi ser på oss själva och andra. Det finns till exempel några repliker om hur polackerna har åsikter om Sverige, som i mitt tycke är både är nyttiga, och ganska roliga, för oss att höra. Utöver det så målas de vuxna svenska karaktärerna i svala, beiga, nästan tråkiga, färger, medan polackerna är personliga och färgstarka.

Det är ett intressant grepp som har använts förut, men som här tydligt lyfter vår sympati för polackerna och deras problem, samtidigt som vi kan sucka igenkännande åt den torra svenskheten. Och inte att förglömma, en viktig ingrediens i Jordgubbslandet är dess fina filmfoto av Nadim Carlsen, som ramar in Jordgubbslandet i den sydsvenska sommaren. Väldigt härligt att se.

Tre filmögon av fem.
2017-07-19