Turkiet var det första muslimska land som införde kvinnlig rösträtt 1934. Det ska jämföras med att kvinnor fick rösträtt i Frankrike 1944 och i Kanada först 1950. Möjligheten att i val utse landets politiska ledning är dock ett trubbigt mått på kvinnlig frigörelse. Turkiet är fortfarande landet där hederskulturen på sina håll är stark, där incest och pedofili förtigs, där ledande politiker uppmanar kvinnorna att föda tre barn och låta bli att skratta offentligt.

Deniz Gamze Ergüvens utmärkta debutfilm ”Mustang” utspelar sig i norra Turkiet. Hon har tillsammans med den franska regissören Alice Winocour också skrivit filmens manus. Född i Turkiet och verksam i Frankrike, kan Ergüven anlägga ett initierat perspektiv på vad som krävs av flickor som har oturen att födas och växa upp i ett traditionellt samhälle där männens auktoritet sällan ifrågasätts och där kvinnorna är bärare av familjens heder.

Ergüven berättar sin grymma saga om fem föräldralösa flickor som råkar ta ett bad i Svarta Havet tillsammans med några tonårspojkar. Morbrodern, familjehederns försvarare, straffar systrarna med inlåsning, oskuldstester och skyndsamt arrangerade giftermål, samtidigt som han, visar det sig, utnyttjar de tre äldsta flickorna sexuellt. Lika svåra att tämja som vilda mustanger är dock dessa systrar. Deras uppror blir friskt, starkt, modigt och tragiskt.

”Mustang” har jämförts med Sofia Coppolas ”Virgin Suiciders” (1999) och Céline Sciammas ”Girlhood” (2014). Båda är uppmärksammade filmer om tonårsflickors uppror mot den situation de är fångna i.

”Mustang” vann Lux-priset 2015, Europaparlamentets filmpris för bästa skildring av sociala frågor. Under Stockholms filmfestival 2015 vann ”Mustang” publikens pris och priset för bästa manus. Som grädde på moset är filmen en av fem nominerade i kategorin bästa icke engelskspråkiga film inför Oscarsgalan 2016.

Internationell uppskattning hindrar inte att ”Mustang” för närvarande är föremål för nätdiskussioner. Inte oväntat hävdar vissa att filmen smutskastar det traditionella turkiska samhället. De fem syskonen, som alla spelas av icke-professionella aktörer, agerar inte trovärdigt.

Sett med en utomståendes ögon bärs hela filmen upp av dessa samspelta och naturligt begåvade skådespelerskor vars rolltolkningar inte lämnar något att önska.

Det blir fyra starka filmögon för ”Mustang”. Turkiet behöver fler sådana filmer!
2015-02-08