Recension: Youth

Ett bländande drama om skapandets bäst-före datum
eye4
Regi och manus: Paolo Sorrentino
Skådespelare: Michael Caine, Harvey Keitel, Rachel Weisz, Jane Fondo, Paul Dano mfl
Genre: Drama
Filmfoto: Luca Bigazzi
Klippning:Cristiano Tavaglioli
Musik: David Lang:
Speltid: 118 minuter
Land och år: Italien, Frankrike, Storbritannien mfl, 2015
Svensk biopremiär: 22 januari 2016
Distributör: Scanbox Entertainment

I sin nya film ”Youth” uppehåller sig den italienske regissören Paolo Sorrentino än en gång vid åldrandet och den skapande människan. Precis som i hans Oscarbelönade ”Den stora skönheten” (2013) är kopplingen till mästaren Federico Fellini tydlig, främst ”Fellinis 8 ½” (1963), som likt ”Youth” tilldrar sig i ett spa, där skapandets vedermödor diskuteras och åldrande kroppars förfall tas väl om hand.

Trots eleganta blinkningar till föregångaren Fellini blandar Sorrentino säkert sin egen vackra och aningen bisarra filmcocktail. Till hjälp har han samme skicklige fotograf, Luca Bigazzi, som förutom fotot i  ”Den stora skönheten” även stått bakom kameran i  Sorrentinos filmer ”This Must be the Place” (2011) och ”Il Divo” (2008)

I ”Youth” finns också en trio samspelta åldrande stjärnskådespelare på höjden av sitt kunnande, ett bedövande vackert alplandskap, ett manus (Sorrentinos eget) kryddat med absurda situationer och skruvade repliker. Dessutom är filmmusiken njutbar.

För att visa hur den skapande människan förhåller sig till åldrandet berättar Sorentino en historia om Fred (Michael Cane) och Mick (Harvey Keitel), två gamla vänner i 80-årsåldern. Vännerna tillbringar semestern på ett lyxspa i Schweitz. Fred  är framgångsrik kompositör som sedan länge lämnat skapandet bakom sig. Enligt dottern Lena (Rachel Weisz) är han nu offer för sin egen apati.

Filmregissören Mick är Freds känslosamme motpol. Han arbetar oförtrutet vidare som han alltid gjort, trots att de senaste filmerna har floppat. Tillsammans med ett ungt manusteam filar Mick på nästa film som ska bli hans storverk. I huvudrollen har Mick tänkt sig den en gång så uppburna divan Brenda Morel (Jane Fonda) som han betraktar som sin egen skapelse.

Brenda är realist och har anpassat sig till tidens gång. Hon satsar numera på oglamorösa roller som åldrande kvinna i välbetalda TV-produktioner. ”Life goes on without that cinema bullshit”, förklarar Brenda för Mick, som plötsligt står utan sin leading lady

Sorrentinos film ”Youth” är bitvis en komedi och bitvis en tragedi om åldrande och skapandets bäst-före datum. ”Youth” är också  en film som under den bländande ytan redovisar en djup insikt om de sista åren som ett svårt stadium i skapande människors liv.

Låt mig därför för enkelhetens skull kalla Youth ett drama.
Det blir fyra filmögon av fem för ”Youth”.
2015-12-12