Originaltitel: L’écume des jours (Mood Indigo)
Regi: Michel Gondry
Manus: Michel Gondry, Luc Bossi, efter en roman av Boris Vian.
Skådespelare: Romain Duris, Audrey Tautou, Gad Elmaleh, Omar Sy m.fl.
Speltids: 125 min.
Genre: Drama
Land: Frankrike, Belgien
Musik: Étienne Charry
Svensk Biopremiär: 20 december 2013
Svensk distributör: TriArt Film
Länk till IMDb

Ett säreget namn på en speciell film.
Dagarnas skum bygger på en roman av Boris Vian och som utkom 1947. Boken hade först inte någon större framgång, men under 60- och 70 talen blev romanen en fransk klassiker och försäljningssuccén blev ett faktum. Filmen av boken är en kärlekshistoria, där en kvinna insjuknar och hur detta på olika sätt illustreras.

Filmen har ett högt tempo i sitt berättande och även de psykadeliska uttrycken och inslagen har ett hisnande tempo. Dagarnas skum är en ganska skruvad historia på så sätt, att föremål får ett eget liv. Till exempel omvandlas dörrklockan, när den ringer, till en slags kackerlacka, som rör sig och blir ihjälslagen. Mat får liv och rör sig på tallrikarna och ålen, som ska serveras, kommer ut ur vattenkranen. Fantasilösningarna påminner om Alice i underlandet från 2010.

Trots alla märkliga inslag, så blir filmen riktigt bra när berättelsen kommer fram till kvinnans sjukdom och de känslor som den väcker hos huvudpersonerna. Det var säkerligen en utmaning att visuellt och konstnärligt skildra sjukdomens förlopp och hur den senare tar hennes liv. Ett näckrosfrö slår nämligen rot i hennes ena lunga och börjar växa till en stor blomma och gör henne svårt sjuk. Hon opereras, men växten återkommer och leder fram till hennes död.

För att skildra karaktärernas känslor och relationer ändras filmen symboliskt från färg till svartvitt. Ångest och rädslor gestaltas som ett höghus av svart manlig skugga. Rummet där kvinnan befinner sig i krymper och blir ett uttryck för att hennes livsutrymme minskar. Förtvivlan i historien blir till spindelväv, som växer över alla fönster och tar bort ljus och hopp.

Filmen har mycket mörker men som framställs på ett poetiskt och säreget sätt. Ett stort plus i filmen är musiken, som tolkar och följer dramats känslostämningar. Filmen får tre filmögon.

2013-12-15