Aurore Tabort, née Plou (Agnés Jaoui) står inför en helt ny fas i livet. Hon är 50 år, nyskild, arbetslös, har tre döttrar och ska snart bli mormor. Hon har knackigt med pengar. Av en händelse springer hon på sin gamla ungdomskärlek hoppas att livet ändå inte är slut.
Filmen är kanske rätt för sin publik, kvinnor som kan känna igen sig något av Aurores tillvaro och situation. Men Aurores liv är inte hopplöst. Hon har visserligen svallningar, hittar ingen fast anställning, kommer ihop sig med chefen på restaurangen, där hos ska bli servitris. Män hon möter försvinner igen. Hon får jobb på ett äldreboende för damer och får stöd av den 73-åriga chefen, som har karisma, är klok och erfaren. Mötet med henne är kanske det mest givande inslaget i filmen.
Om Aurores liv ska skildras som stor kris, så är det lite överdrivet. Hon är vacker, sensuell, vital, har härliga döttrar och lever ett aktivt liv med sina vänner. Det har och är ganska mycket, om man ska bygga någon slags framtid. Så det är svårt att tycka synd om henne. Hon är mitt i livet och kan välja och välja bort, med sin erfarenhet.
För att filmen inte ska fastna i problemställningar om åldrande, ensamhet och snäv ekonomi, så ser filmmakaren till att ha ett snabbt tempo. Inget får stanna upp till eftertanke. Vi kastas från den ena situationen till den andra. Manus är tunt, men kompenseras med ett kraftigt överspel, som bara blir tröttsamt.
Kvinnor i liknande situation som Aurore kan möjligen både känna igen sig och samtidigt få lite perspektiv på sitt liv. Om inte annat roas av Aurores, till synes, ostyriga energi och försök att fånga dagen och hitta svaren.
50 vårar är ytlig och flängig. Man slänger in några korta musik- och sånginslag här och där, men det räcker inte för att bli underhållen. Men som sagt, för rätt publik, som inte vill dränkas i problem och hopplös diskbänksrealism, så ger Aurores karaktär och hennes story kring sin medelålderskris något att kanske känna igen sig i och få inspiration, för en del.
Skådespelaren Angés Jaoui, som gör Aurore, är född 1964 i Frankrike och har haft roller i ett 30-tal filmer och även skrivit manus och regisserat. Hon gör rollen som Aurore med mycket energi och agerar lite, som sagt, ostyrig. Hon vann delat pris i Cannes för sin film Comme une image (Se mig) från 2004 och nominerades också till Guldpalmen och vann en delad César för Best Screenplay för Le goût des autres (I andras ögon) från 2000.
Regissören och manusförfattaren Blandine Lenoir är född 1973, är också skådespelare och filmen Gaspar Noé som hon medverkade i, nominerades till Bronshästen vid Stockholm Film Festival 1998. Hon nominerades till En César för sin kortfilm Monsieur L´abbé från 2010.
Så det är två erfarna och drivna damer som tillsammans framför 50 vårar. Det är möjligt att de valde att göra filmen ”lätt” och med lite humor, men det känns ändå varken som seriöst hantverk eller speciellt rolig.
Det blir två filmögon av fem.
2017-10-10
