Utøya 22 juli

Ytterst välgjord, gastkramande och smärtsam

Originaltitel: Utøya 22. juli

Regi: Erik Poppe

Manus: Anna Bache-Wiig, Siv Rajendram Eliassen

I rollerna: Andrea Berntzen, Aleksander Holmen, Brede Fristad m.fl.

Genre: Thriller, rysare

Speltid; 90 min.

Svensk biopremiär: 11 maj 2018

Distributör: Nordisk Film

När jag först kommer in i biosalongen, innan filmen inleds, hörs ett dovt, olycksbådande ljud i biosalongen. Jag är osäker på om det hör till filmen, men det hjälper ytterligare till att sätta stämning för denna ohyggliga skildring, Utøya 22 juli, av regissören Erik Poppe, som redan har storfilmer som Kungens val 2016 i bagaget. Utøya 22 juli är en skoningslös film som drabbar åskådaren. De livsöden som skildras är fiktiva, men bygger på de överlevandes berättelser.

Filmen inleds med att huvudkaraktären Kaja möter min blick och säger: ”Ni kommer aldrig att förstå. Hör bara vad jag säger.” Det visar sig strax att hon talar i mobilen med sin mamma, om dagens inledande fasor, då en kraftig bomb har detonerat i Oslos regeringskvarter. Den klaustrofobiska känslan man som tittare med facit i handen får, kan närmast liknas vid den i United 93 2006, som handlar om terrorattacken i USA den 11 september 2001. Man vet exakt vad som ska hända, och varenda cell i ens kropp vill, trots det, förhindra skeendet från att bli verklighet. Känslan av maktlöshet är total.

Den 90 minuter långa filmen spelades in i fem långa tagningar – en om dagen – som regissören sedan kunde välja bland. Han valde sedan den fjärde dagens tagning, och ur den är bara korta delar bortklippta. Filmens längd ger även en verklighetstrogen känsla av hur lång attacken (som pågick i 72 minuter) på ön faktiskt var. Den ovanliga och extremt svåra arbetsmetoden har resulterat i att filmen får en otäckt dokumentär känsla: det känns som om man befinner sig på ön, mitt bland ungdomarna. Jag fick några gånger för mig att någon skrek bakom mig och att det skedde något fasansfullt mitt inne i biosalongen.

Att filma så långa tagningar är extremt komplicerat. Det ställer oerhörda krav, inte bara på skådespelarna som ska gestalta det fruktansvärda skeendet, absolut trovärdigt varje sekund, utan även på hela filmteamet, som måste springa med när ungdomarna flyr från gärningsmannen som skjuter på dem, och som de i stunden först hade uppfattat som en polis. Ljudteknikerna måste kunna kontrollera ljudet så att kläderna inte prasslar i mikrofonen och att inga ljud hörs från flygplan som eventuellt flyger över ön under tagningen. Det är helt ofattbart att det tekniskt och skådespelarimässigt ens går att göra, trots att teamet repeterade på plats i flera månader.

Filmen lyckas såväl med att visa skräcken över att befinna sig på en plats där man inte kan gömma sig som när det bara tutar upptaget hos polisen. Och även med att återspegla känslan när den första helikoptern som kommer till platsen visar sig inte vara den efterlängtade hjälpen, utan i stället journalister som söker sensation och ägnar sig åt att filma det som tilldrar sig på ön. Filmen ristar djupt under huden in känslan av händelsens meningslöshet: så många unga människor dog, helt i onödan.

Utøya 22 juli berättar offrens historia på ett sätt som jag inte har sett tidigare. Den är magisk, med röd rök som syns då en person som Kaja försökt rädda ändå dör, samtidigt som den är rå och hård. Utøya 22. juli är gjord helt utan pålagd musik, så den enda musik man hör är då Kaja sjunger Cyndi Laupers väl utvalda True colors, för att försöka hålla modet uppe då hon gömmer sig tillsammans med den skräckslagne Magnus. Ytterligare ett effektivt grepp, som visar att Poppe verkligen vet vad han gör, används vid filmens slut: man ser då inte vad som händer, utan hör bara skådespelarna. Detta är en film som inte kommer lämna någon oberörd och som du aldrig någonsin kommer att glömma. Om du är ute efter en feelgood-film: Fortsätt att leta!

Jag ger Utøya 22 juli fyra filmögon av fem.
2018-05-10

Maria DrangelFilmälskande översättare och röstskådespelerska som tycker om att resa.