Herr och fru Adelman

En passionerad fransk film med aningen för mycket klichéer och en självklar tvist

Originaltitel: Mr & Mme Adelman

Regi: Nicolas Bedos

Manus: Nicolas Bedos, Dona Tiller

I rollerna: Doria Tillier, Nicolas Bedos, Denis Podalydès m. fl.

Genre: Drama, komedi, romantik

Speltid: 120 min.

Land: Frankrike

Ålder: från 11 år

Svensk biopremiär: 20 oktober 2017

Distributör: Njutafilms

När den berömda författaren Victor Adelman (Nicolas Bedos) avlider, kontaktar en journalist (Antoine Gouy) hans hustru Sarah (Doria Tillier), i hopp om att få ett scoop på den stora författarens liv. I filmen är det dock Sarah som är berättelsens centrum. Hon är en briljant och rolig kvinna men också en kvinna som under det fyrtiofemåriga äktenskapet gömmer sig bakom sin makes berömmelse. I sin ängslan över att förlora sin stora kärlek låter hon sin egen författartalang komma i skymundan och blir istället en musa för sin makes framgång. Som en motpol framställs Victor som en egotrippad mansgris som är alltför kär i sig själv. Att hans hustru fortsätter att leva med honom och till och med försonas efter fem års uppehåll, trots årtionden av förkastligt beteende och fullständig själviskhet, känns inte helt trovärdigt.

Men det finns ändå något lockande och intressant i att följa all galenskap och passion i detta långa äktenskap fyllt med glädje, sorg, förälskelse, barn, otrohet, misslyckande, försoning och allt annat som hör livet till. Replikerna är ofta slående och rappa, framför allt Sarahs medan hennes makes ton är mer plågad och grämd. Speciellt då han mot slutet förvandlas till en alltmer medioker karaktär. Scenerna som handlar om den gemensamma sonen som avskyddes av fadern kommer troligtvis att lämna en fadd smak i munnen hos många tittare.

Nicolas Bedos har försökt skapa en ambitiös och romantisk film, där han högt och lågt beskriver fyra decennier av ett äktenskap. Det finns mycket igenkänning i filmen, en intensiv passion, en del riktigt roliga scener men också aningen för mycket klichéer. Redan i inledningsscenen då Sarah, som svar på journalistens fråga om hur hon ser på sin makes författarskap, fimpar sin cigarett i Victors skrivbord, förstår jag vilken tvist som skall komma på slutet. Det är alltid en besvikelse. Därför får filmen, trots bra skådespelarprestationer, tre svaga ögon.
2017-10-17

Marie-Louise Kanon