Winnerbäck – Ett slags liv

Ett starkt berörande möte med en ärlig, genial musikpoet

Regi: Øystein Karlsen

Medverkande: Lars Winnerbäck

Genre: Dokumentär

Speltid: 90 min.

Land: Sverige

Svensk biopremiär: 6 oktober 2017

Distributör: SF Studios

Lars Winnerbäck var för mig en ny bekantskap, vilket vittnar om ännu en lucka i min bildning. Kanske är det en generationsfråga, men Winnerbäck har inte heller velat promota sig själv och sitt arbete. Han ger det han är och har med sina texter och sin musik och det har gjort honom till en ikon för många, nu även mig.

Filmen tog mig med rakt in i Winnerbäcks liv och konstnärskap, ett starkt och gripande möte med en musikpoet av sällan hört och skådat slag. Men jag kan just nu inte riktigt skilja på artisten och på filmen i min recension. Båda överlappar varandra och det får vara så.

Filmens regissör och producent är Øystein Karlsen, som står bakom succéer som TV-serierna ”Dag” 2010–2015 och ”Lilyhammer” 2014.

Lars Winnerbäck föddes 1975 i Stockholm, men växte upp i Linköping. Hans texter berättar om sina känslomässiga upplevelser och intryck som barn, som ung och nu som vuxen. Han mötte ett samhälle som vill ge alla samma utgångsläge, om möjligt, men hade inte mycket plats för individens unika behov. Winnerbäck avskydde skolan och trivs inte med konformitet, som han upplever som social kontroll.

Han var tidigt en känslig och begåvad kille, med ett vemod för det han saknade och kanske från sitt utanförskap. Just vemodet blev ett mantra i hans skapande och som så många kan identifiera sig med. Utifrån det växte hans geniala bildpoesi fram med sina bilder av en yttre osminkad verklighet och även sin inre ensamhet och önskan att få leva i sin dröm. Han är en unik, suverän poet som stärker sina texter med sin fina musik, men den är underordnad orden.

Han delar sina ”erfarenheter, styrka och förhoppningar” med andra framgångsrika artister som Melissa Horn, Per Gessle, Rolf Lassgård i filmen och Winnerbäcks omedelbarhet och ärlighet får också de andra artisterna att vara det. Winnerbäck tycker egentligen inte om att intervjuas. Eftertänksamheten hejdar flödet i hans tal, men när han uttrycker sig kommer det direkt från en ömsint, sårbar, osäker konstnärssjäl. Det är vackert och gripande och jag är tacksam för att få ta del av det.

Framgången tar honom till masspublik i stora ishallar och på arenor med 42 000 i publiken, som alla sjunger med i hans låtar. Det är en kärlek till Winnerbäck och hans verk som väller in från publiken som han kan ta till sig, men inte gör sig beroende av. Han tycks obesvärad på scen och är helt fokuserad på sina låter och texter, men har ändå ibland svårt att inta scenen, men när han väl är där, så är hans närvaro total.

År 2013 kom en efterreaktion, en panikattack, som gjorde, att han fick säga nej till en stor spelning, som blev den enda han fick ställa in. Han hamnade i depression och självbehandlade den med att börja springa/löpa terräng. Han tog körkort och självkänslan och självförtroendet kom tillbaka.

Winnerbäck är också en utmärkt bildkonstnär och tecknar och målar i akvarell som man häpnar över resultatet. Vissa saker ligger i linje med Lars Lerin. Winnerbäck har illustrerat en barnbok och för att vara autodidakt på området är det fantastiskt skickligt gjort.

Jag vill ge filmen, Winnerbäck – ett slags liv, högsta betyg, därför att den fängslade mig från första bilden till den sista. Allt känns meningsfullt i filmen, det jag hör och ser. Den totala avsaknaden av pålagda, spekulativa affekter, beräknande inställsamhet och publikfrieri och en artist som bara kan vara sig själv och skapa utifrån känsla och tanke gör att man är tacksam för lärt känna honom, om än så här bara från en bioduk.

Filmen kan säkert få många att inspireras av hans artisteri, få höra om hans historia och hans sätt att se sig själv och det sammanhang har lever i, och som jag, låta sig beröras av det.
2017-10-03

Jan-Eje FerlingFörfattare