The Big Sick

Roligt och lite gripande om kärlek i kulturkrockar

Regi: Michael Showalter

Manus: Emily V. Gordon, Kumail Nanjiana

I rollerna: Kumail Nanjiani, Holly Hunter, Zoe Kazan, Ray Romano

Genre: Romantisk komedi

Spellängd: 119 minuter

Ålder: TBA

Svensk biopremiär: 15 september 2017

Distributör: Scanbox Entertainment

Kumail Nanjiani har vuxit upp i Pakistan och sedan flyttat med sin familj till USA. Kumail har antagit den amerikanska livsstilen, medan hans familj lever kvar i sina traditioner. De vill att Kumail studerar till advokat, förblir en aktivt troende muslin och gifter sig med en pakistansk flicka som familjen, dvs hans pakistanska föräldrar Azmat (Anupam Kher) och Sharmeen (Zenobia Shroff) utser. Men här krockar det rejält. Kumail blir ståuppkomiker och skådespelare. Han försvarar sig med, att familjen flyttat till USA just för att kunna leva i frihet och kunna förverkliga sina drömmar.

Familjekrisen når nya höjder, när Kumail träffar den söta servitrisen och amerikanska tjejen Emily (Zoe Kazan). De blir förälskade och vill gifta sig med varandra. Först är relationen hemlig, men när Emily insjuknar och hamnar i koma får Kumail anledning att träffa Emilys amerikanska föräldrar Beth (Holly Hunter) och Terry (Ray Romano). De blir också problem för Kumail, eftersom de först inte vill se honom som självklar äktenskapskandidat för sin dotter.

The Big Sick är regisserad av Michael Showalter som också regisserat en hel del komiska TV-serier som The Michael Showalter-följetongen om ståuppkomiker, The State från 1993–2009 och Wet Hot American Summer från 2015. I The Big Sick visar Showalter, att han också kan föra in mera allvarliga inslag och lyckas ganska bra med att här balansera komedi och drama.

The Big Sick är ”a boy meets a girl” men lite mera än så. Den är halvbiografisk och rolig med sina kulturkrockar och i konflikten mellan äkta kärlek och gamla familjetraditioner och arrangerade äktenskap och även religion. Filmen får särskild stuns när man vet att den bygger på en sann historia, nämligen Kumails och Emilys egen kärlekssaga, där Emily V. Gordon också skrivit manus.

Det unga paret är söta och charmiga och man vill som västlänning önskar dem lycka och framgång i livet, som make och maka. Men det är ändå parets föräldrar som bär upp konflikten och där kulturkrocken får relevans. Särskilt härlig och färgstark är Holly Hunter som mamma Beth.

Kumail Nanjiani känd som bl.a. en av frontfigurerna i HBO:s populära Emmy-nominerade serie Silicon Valley från 2014–2017, spelar sig själv i denna kritikerrosade och romantiska komedi som han skrivit tillsammans med sin fru Emily V. Gordon. Filmen är baserad på deras egen historia om hur de träffades och vad som hände sen.

Det är en komedi, som med all sannolikhet får ett lyckligt slut och vilket gör filmen rätt förutsägbar. Men Kumails eget dilemma, att svika sin pakistanska familjs förväntningar på honom, hans yrkesliv och hans äktenskap och konfession, har säkerligen varit påfrestande för honom. Även om ”största av allt är kärleken”, så kan även en stark kärleksrelation bli naggad i kanten när den får för mycket motstånd och inte bekräftas i partnernas både familjer.

Filmen har slagfärdiga repliker och roliga rollkaraktärer, men går också på tomgång ibland, inte minst med scenerna med de pakistanska äktenskapskandidaterna och smågrälen inom familjerna. Speltiden är 119 minuter och det är för långt. Filmen hade vunnit i skärpa och snits och inte förlorat några poänger på att kortas ner till 90 minuter, en standardlängd för en långfilm.

Men visst har man trevligt som publik och man bedåras av de ungas förälskelse och deras kamp för varandra och roas rejält av vuxenvärldens förvirring och utspel för att kunna hålla ställningarna och sina inbyggda värderingar vid liv. Sånt är alltid kul. Men även om filmen har sann bakgrund, så är filmidén inte unik. Flera varianter på temat har gjorts under åren, som den härliga, dubbelt Oscarsbelönade Gissa vem som kommer på middag från 1967 med Spencer Tracy, Sidney Poitier och Katharine Hepburn?

The Big Sick har redan vunnit filmpriser i bl.a. Audience Award vid Locarno International Film Festival 2017, och Ray of Sunshine Award vid Norwegian International Film Festival. Det har viskats om, att kanske Kumail Nanjiani kan bli ett Oscarsämne för sin utmärkta insats i filmen av spela sig själv.

Det blir tre starka filmögon av fem.
217-09-15

Jan-Eje FerlingFörfattare