Voice from the Stone

Vackert filmad med suggestiv, mystisk atmosfär om pojken som slutade tala av sorg

Regi: Eric D. Howell

Manus: Andrew Shaw från Silvo Raffos book Voice from the Stone (2017)

I rollerna: Emilia Clarke, Marton Csokas, Caterina Murino m. fl.

Genre: Drama, mystik, thriller

Speltid: 94 min.

Land: USA, Italien

Svensk biografpremiär: oklart om och när.

Det är runt 1950 I Toscana, Italien på en herrgård på landet, där ett gråtande barn tvingas saga adjö till sin älskade barnsköterska Verena (Emilia Clarke). Hon har fått arbete hos en familj, där frun och tillika modern Malvina (Caterina Murino) har dött och lämnat sin minderårige son Jakob och sin make Klaus (Marton Csokas), i djup sorg. Stället som Verena kommer till är ett gammalt slott omgivet av skog och stenbrott. Ägaren Klaus är skulptör och har svårt att vara kreativ efter sin hustrus död. Sonen Jakob har traumatiserats av sin mors bortgång och har slutat tala. Verena är säker på, att hon ska lyckas får kontakt med Jakob, trots att tidigare vårdare har misslyckats.

Första dagarna försöker Verena utforska familjens liv och historia. I en stor sal står en svart flygel och på väggen hänger ett stort fotoporträtt av den vackra, avlidna Malvina. Verena möter också Malvinas mor Lilia (Lisa Gastoni). Stämningen är beklämd och dyster och Verena har svårt att få kontakt med familjen. Sonen Jakob trilskas vid bordet och är trotsig. Verena finner vid ett tillfälle sonen Jakob sittandes övertäckt av en filt intill en murvägg och lyssnar med örat nära väggen. Han hör sin döda mor tala med honom från andra sidan och det är hans enda tröst.

Filmen är mycket vackert filmad av Peter Simonite och tillsammans med regissören Eric D. Howell skapar de en tät atmosfär av mystik och overklighet. Stor vikt har lags på scenografi och rekvisita samt filmfotot, som gör bilderna till tavlor i ockra, guld, orange.

Emilia Clarke, som spelar Daenerys Targaryen i Games of Thrones, nominerades för Primetime Emmy Awards tre gånger, 2013, 2015 och 2016, för den rollen. I Voice from the Stone poserar hon mycket sin roll som Verena. Kostymerna hon bär visar hon upp som en på en catwalk. Det är för stelt. Men under de stiliserade bilderna pågår dramat med stora, svåra känslor. Men man blir ändå inte berörd. Det finns en kall skönhet i berättandet som dämpar emotioner.

Verena försöker nå fram till Jakob genom att dela hans lyssnade mot skrevor i murväggen. Hon förnekar att rösterna från andra sidan väggen är den döda modern och säger att de döda inte talar, utan allt finns bara i Jakobs huvud. Men så erfar hon själv, att det finns liv bakom tegel och puts, som både skrämmer och fascinerar henne. Till slut vet hon inte vad som är verklighet och inte. Sedan följer bildsekvenser, som även förvirrar publiken. Blir Verena levande inmurad i väggen eller är det en illusion? Ligger den avlidna hustrun jämte henne där? Ligger Verena på dödsbädd, som hustru Malvina gjorde? Dessa bilder är som drömsekvenser eller fantasier och vill berätta något, som är svårt att tolka rätt.

Slutet känns ihophafsat och inte trovärdigt. Men filmen är sevärd för sina vackra bilder av det toskanska landskapet och porträtten av rollkaraktärerna och den mystiska, suggestiva atmosfären.

Tre filmögon av fem.
2017-05-02

Jan-Eje FerlingFörfattare