Recension: Solsidan

Nya nivåer med dramatik mellan skratt och igenkänning
eye3
Regi: Felix och Måns Herngren
Manus: Jesper Harrie.
I rollerna: Felix Herngren, Mia Skäringer, Josephine Bornebusch, Johan Rheborg, Henrik Dorsin och Malin Cederbladh samt Henrik Schyffert, Sven Wollter m. fl.
Genre: Komedi, drama
Speltid: 105 min.
Producent: Emma Nyberg
Svensk biopremiär: 1 december 2017
Distributör: SF Studios

För de som följt TV-serien Solsidan i fem säsonger (2010–2015) är det lätt att luta sig tillbaka i biostolen och känna sig som hemma med den karaktäristiska tonen och torra satiriska humorn.

Vi återser konflikträdda och nojiga Alex (Måns Herngren) tillsammans med sin truligt bestämda hustru Anna (Mia Skäringer). På en julmiddag hos prylgalne vännen Fredde (Johan Rhenborg) och hans shoppingtokiga Mickan (Josephine Bornebusch) släpper Anna och Alex bomben att de skall skilja sig. Strax träffar vi också den alltjämt pinsamt snåle Ove (Henrik Dorsin) och hans hustru Anette (Malin Cederblad) som i filmen har problem med att utöka familjen. Vi introduceras också till Annas nya pojkvän, den ständigt tights-klädde äventyraren David (Henrik Schyffert), Alex flickvän Bella (Frida Hallgren) samt Freddes vänster-sympatiserande pappa, spelad av Sven Wollter.

Regissörerna Måns Herngren och Felix Herngren har säkerligen stora förväntningar på sig efter sina tidigare december-premiärer “Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” (2013) och uppföljaren ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann” (2016). Men det är inte lätt att göra om en TV-serie till långfilm. I komedier försöker filmmakare ofta fylla filmen med alldeles för mycket humor för att överträffa originalet, vilket istället riskerar att orsaka ett platt uttråkat fall. Andra väljer att istället fördjupa storyn och ge handlingen ytterligare ett lager, vilket är just vad bröderna Herngren har gjort i Solsidan.

Historien med Anna och Alex skilsmässa kryddas av nya förhållanden, sjukdom, otrohet, tonårsproblem och barnlöshet. Det låter allvarligt och inte värst komiskt men man lyckas, precis som i TV-serien, att skickligt ta relations-problem, skaka runt dem och göra dem roliga. Skillnaden är att man i filmen även har skapat en känsla av allvar i botten. Detta gör att man ibland förvånad sätter skrattet i halsen då vi lär känna nya och mer sårbara sidor av karaktärerna. Ibland är det trovärdigt, ibland inte.

Men trots bristen på trovärdighet i några enstaka scener har regissörerna lyckats skapa igenkänning för många olika typer av människor. Publiken kan identifiera sig med karaktärerna och känna engagemang men samtidigt finns det en distans som gör att man kan skratta åt mycket av det som händer. Och skrattar det gör man. Detta tillsammans med starka karaktärer och ett enkelt men hyfsat smart manus gör filmen väl värd att se, även om man inte är ett Solsidan fan sedan tidigare.

Tre filmögon av fem.
2017-11-28