Sorry We Missed You

Gig-ekonomin under lupp i en mycket stark och välspelad film

Regi: Ken Loach

Manus: Paul Laverty

Skådespelare: Kris Hitchen, Debbie Honeywood, Nikki Marshall m. fl.

Genre: Drama

Speltid: 101 min.

Svensk biopremiär: 1 november 2019

Distributör: Scanbox Entertainment

Ricky (Kris Hitchen) är gift med Abbie (Debbie Honeywood) och tillsammans har de tonårssonen Seb (Rhys Stone) och elvaåriga dottern Liza Jane (Katie Proctor). De bor i en hyrd, sliten bostad och har kämpat i uppförsbacke sedan finanskrisen 2008, då de precis skulle till att köpa ett hus, men blev nekade lån. Ricky har aldrig gått på a-kassa, är hårt arbetande men har tröttnat på att vara anställd och bestämmer sig för att köra budbil åt en firma som ger sken av att varje chaufför är sin egen i form av franchise. Sorry we missed you syftar på den lapp som Ricky lämnar när ingen är hemma för att ta emot försändelsen.

För att ha råd att köpa budbilen säljer de Abbies bil, som hon egentligen behöver i sitt jobb inom hemtjänsten. Istället får hon åka buss mellan sina olika arbetsplatser, något som gör att hennes dagar mellan 7.30 – 21:00 blir ännu längre och hon får ännu mindre tid till att göra det lilla extra för sina patienter. Ricky tvingas jobba 14 timmarspass sex dagar i veckan för att det ska bli pengar över efter avbetalningar på budbilen, pengar som förhoppningsvis ska ge dem en bättre bostad på sikt. Barnen får i hög grad klara sig själva, mycket styrs upp via mobilen och måltider finns att värma i kylskåpet. Detta ger Seb möjlighet att både skolka från skolan och hänga ute på nätterna och spraya graffitti. Liza gör sitt bästa för att hålla sin storebror på rätt köl. Trots sömnbrist, uteblivna matpauser och frånvaro är föräldrarna både engagerade, kärleksfulla och närvarande när de väl är hemma. Men allt eftersom Ricky börjar inse att han är fast i ett rigoröst regelverk, där varje missad arbetsdag innebär inte bara inkomstbortfall utan även straffavgifter, stiger hopplösheten och sammandrabbningen med den allt mer trotsige Seb är oundviklig.

Socialrealistiska filmregissören Ken Loach är tillbaka med ännu en stark film om vanliga (eller kanske ovanligt) reko människor med hög arbetsmoral, som verkligen kämpar för sin överlevnad men hamnar i någon form av moment 22 som sakta bryter ner dem och de runt omkring dem. 2016 kom filmen Jag, Daniel Blake, som handlar om den hjärtsjuke snickaren som hamnar snett i systemet och anses för frisk för att få sjukpenning men för sjuk för att arbeta. Den belönades bland annat med Guldpalmen i Cannes samma år, och året efter med Césarpriset för bästa utländska film och en BAFTA för bästa brittiska film. Denna gång är det gig-ekonomin som hamnar under lupp. Teamet bakom de båda filmerna är det samma.

Personligen anser jag att Sorry we missed you är starkare och drabbar mig som tittare hårdare än förra filmen. Manuset (Paul Laverty) är, precis som förra, väldigt starkt men något smartare, undviker en hel del klichéer, är mindre förutsägbart och knyts ihop bättre. Frågeställningarna är svårare och befinner sig mer på gråskalan än att vara självklart svart/vita. Här finns alla känslor representerade till sin spets: frustration, ilska, hjälplöshet, skam och skuldkänslor över att inte räcka till varken på jobbet eller som förälder. Ingen kan enkelt säga hur Ricky och Abbie ska kunna lösa sin situation mer än att göra det som de är bäst på: kämpa på och hoppas på det bästa men med baksidan att barnen och relationen blir lidande. Här finns även kärlek, stunder av lycka, medmänsklighet och skön humor. Samtliga roller i familjen Turner är hjärtskärande och otroligt välspelade, inte minst av debuterande Stone och Proctor. Abbie är ett under av medmänsklighet och Honeywood gestaltar henne med stor ömhet. Scenerna mellan Ricky och sonen Seb griper verkligen tag och Hitchen blir till frustrationen personifierad. Det gör oändligt ont i magen och i hjärtat att följa familjemedlemmarnas utveckling till att bli till något de aldrig trodde de skulle bli, säga saker de aldrig trodde skulle komma ur deras mun och göra saker de vet är så fel, men som ändå oundvikligen händer när de kommit till den punkt där det varken finns någon ork eller något förnuft kvar.

Sorry We  Missed You får fem ögon av fem möjliga.
2019-10-28

Ulrika Köpsén