Amanda

Fin, tänkvärd och angelägen men alltför tillrättalagd

Regi: Mikhaël Hers

Medverkande: Vincent Lacoste, Isaure Multrier, Stacy Martin m.fl.

Manus: Maud Ameline, Mikhaël Hers

Genre: drama 

Längd: 107 min.

Censure: TBA (to be announced)

Svensk biopremiär: 25 oktober 2019

Distributör: Lucky Dogs

Det är en fin sommar i Paris. Träden prunkar, turistbåtarna på Seine är fyllda och människor hänger i parker och njuter av det vackra vädret. David (Vincent Lacoste) är tjugofyra år och jobbar som allt i allo åt en hyresvärd. Han tar emot nya hyresgäster för korta och längre vistelser i staden. Genom sitt jobb träffar han Lena som är pianolärare. Hon flyttar in i lägenheten tvärs över gården, attraktionen finns där direkt men kärleken är ny och skir. Ibland blir David extrainkallad som arborist åt Paris parkförvaltning och beskär buskar och träd runt om i staden. På fritiden hänger han med vänner och sin äldre syster Sandrine (Ophélia Kolb) som jobbar som språklärare och är ensamstående mamma till Amanda (Isaure Multrier), sju år.

Sandrine och Amanda är tajta i sin lilla familj och har små ritualer så som bakelseköp varannan dag på bageriet på hörnet. Någon pappa finns inte med i bilden. Även David har en nära relation med Amanda, och hämtar henne ibland efter skolan när Sandrine inte hinner. David cyklar överallt. Han är ung. Han är kär. Det är sommar. Livet känns härligt. Det är då det händer. En terrorattack mot människor som har picknick i en park. David är försenad dit eftersom han tar cykeln istället för att vänta på det försenade tåget. Många döda, flera allvarligt skadade. Lena är skjuten i armen och har förlorat mycket blod. Vännen Axel får en allvarlig benskada. Men för Sandrine är det värre, hon avlider på plats.

Nu börjar ett nytt liv för David och Amanda, hon har ingen annan än honom och Davids faster. Davids pappa är död och mamman bor i London. Henne har han inte haft någon kontakt med de senaste tjugo åren, även om hon på senare tid gjort trevande försök till en försoning. Det är inte lätt att bli vårdnadshavare över en natt, speciellt inte till någon som sörjer. Dessutom är han själv i djup sorg och gråtattackerna övermannar honom utan förvarning. Ska han verkligen orka ta på sig ansvaret över ett barn, eller kan hon kanske få det bättre någon annanstans?

Det är en fin och i högsta grad aktuell historia som vecklas ut i ett behagligt tempo. Själva attacken sker förvånansvärt långt in i filmen, men eftersom det är allmänt känt att den ska komma, vilar en obehaglig känsla över många av de tidigare scenerna. Det är tydligt att David är en omtyckt och reko kille, och befriande att han förblir så genom hela filmen. Överhuvudtaget är hela berättelsen upplyftande fri ifrån skuld och hat, inte ett ont ord spills över attentatsmännen. Tyvärr känns det inte helt trovärdigt. Musiken har en central roll i filmen och förstärker fint sommarscenerna i storstaden. Lacoste, som David, och Multrier, som Amanda, spelar trovärdigt och rollkaraktärerna interagerar finstämt på ett lågmält sätt.

Sorgen byggs upp hos dem båda för att sedan inte gå att värja sig emot, och ingen kommer gå ifrån filmen oberörd. Men jag saknar något. Vid flera tillfällen när Amanda behöver tröst har David inte mycket mer att ge än ganska trubbigt och tafatt stöd. Det är inte så konstigt i sig, det som stör är att Amanda inte begär mer. Inte ställer fler frågor, inte har större behov än någon som bara säger ”Såja, såja”. Inte ens när David slänger Sandrines tandborste blir det något större drama. De riktigt tunga frågorna, så som främlingsfientlighet, skuldbeläggande och inte minst ett ständigt ältande om varför, har lättvindigt lämnats helt åt sidan. Även om Davids förhållningssätt är att inte se tillbaka, inte ens vilja bearbeta händelsen skulle det kunna förstärkts med åtminstone en motpol, ett ifrågasättande. Nu blir tyvärr en fin, tänkvärd och angelägen film alldeles för tillrättalagd.

Amanda får tre av fem möjliga ögon.
2019-10-22

Ulrika Köpsén