En blånagel plåstras om, en tatuering täcks över med hudfärgad tejp. Afrooz (Baran Kosari) är lagkapten i Irans landslag i damfutsal (inomhusfotboll) och gör sig redo för matchen som innebär att vinnaren går till slutspel i asiatiska ligan. Det är en härlig stämning i omklädningsrummet. Tjejerna är peppade, filmar varandra med mobilen och lägger ut på sociala medier som i vilken lagsport som helst, i vilket land som helst. Men allt förändras när den kvinnliga lagledaren kommer in. Hon har inget sista speltaktiksnack eller några uppmuntrande ord på vägen utan bara skarpa uppmaning att alla ska kontrollera att håret döljs under slöjan, ingen hud på ben eller armar syns och alla tatueringar är övertäckta. Stämningen i rummet dras direkt ned och spelarna mumlar att allt är klart enligt kraven. Till slut påminner hon dem om att de inte får visa överdrivna känslor på plan, Afrooz blir personligen åt sagd att tona ned sig. Hejarramsan ute på plan är ersatt av en kort bön till Allah och sedan är spelet igång.
I elva år har Afrooz tränat och kämpat för att komma dit hon och laget är idag. När hon sparkar in det avgörande målet strax innan slutsignalen kokar läktarna med enbart kvinnor på. För första gången är Irans damlandslag med i slutspelet som ska spelas i Malaysia. Men på flygplatsen nekas Afrooz att lämna landet. Hennes man Yaser (Amir Jadidi), en B-kändis som har TV-programmet Gamla Goda Tider, har dragit in hennes resetillstånd, något som står varje make fritt att göra utan några som helst argument.
Det är nästan bisarrt att följa utvecklingen i filmen och efteråt känner jag mig märkbart tagen av Afrooz kamp för att få göra det som hon brinner för. Med stöd av sin lagkamrat vänder hon sig till Fotbollsförbundet, en människorättsadvokat och till domstolen för att så makens förbud upphävt. Fotbollsförbundet ger henne rådet att stryka sin man medhårs och använda sin kvinnliga charm för att få maken att ändra sig, trots att paret levt separerade i nästan ett år och hon har begärt skilsmässa. Scenen när Afrooz frenetiskt borstar tänder och tunga så att hon nära kräks gör mig riktigt illa berörd. I kampen för att få spela fotboll är hon beredd att ge upp rättighet efter rättighet men frågan är till vilket pris i slutändan? Efter varje nederlag twittrar hon ut sin förtvivlan som ett rop på hjälp till omvärlden.
Det är en starkt dialogdriven film som lyckas undvika flera stereotypiska fällor i ämnet. Inte alla män håller med maken i rätten att hindra sin fru från att resa och kvinnor är ibland mer konservativa och motvilliga till förändring än männen. Scenerna är subtila och har mycket bra skådespelarinsatser, inte minst ifrån de två huvudrollsinnehavarna. Amir Jadidi lyckas bra med att gelstata en tvålfager och behärskad Tv-personlighet som bär på starka psykopatiska drag så fort kameran släckts. Det är obehagligt och hotfullt ifrån start och trots att jag inte vill att Afrooz ska ge upp är jag nervös för vad nästa steg innebär för hennes del.
Filmen baseras ej på en autentisk situation, men under 2017 vägrades åtta idrottare utresa från Iran av sina äkta män eller andra manliga släktingar.
Rött Kort får fyra starka ögon av fem.
2019-06-17
