Los Lobos

Klart sevärd, men lågmält, förutsägbart om migration från söder i USA

Los Lobos

Regi: Samuel Kishi

Manus: Samuel Kishi, Luis Briones, Sofia Gómez-Córdova

Medverkande: Martha Reyes Arias, Maximiliano Nájar Márquez m.fl.

Genre: Drama

Speltid: 95 min.

Svensk biopremiär: 23 oktober 2020

Distributör: Smorgasbord Picture House

Lucia (Martha Reyes Arias) är en ung ensamstående mamma som tar sina två små barn Max (Maximiliano Nájar Márquez) och Leo (Leonardo Nájar Márquez) över den mexikanska gränsen till USA. Drömmen om ett bättre liv grusas direkt när femhundra dollar inte räcker till mer än en skräpig och sliten knarkarkvart till bostad, och då fungerar inte ens spisen. Men bättre går inte att få när man varken kan klara en kreditkontroll eller visa upp giltigt id. Med hjälp av den äldre asiatiska kvinnan som hyr ut bostaden städar de bort gamla fimpar, matrester och smutsränder i badkaret. Den äckliga madrassen åker också ut, istället sover de på filtar direkt på golvet. Maten består av syltmackor, chips och vatten. Ändå är familjen hoppfull, Lucia ska tjäna stora pengar och drömmen om att komma till Disneyland lever ännu.

Med i packningen har de en gammal kassettbandspelare. På en svajig inspelning kan de lyssna på morfars knarriga gitarrspel som abrupt avbryts av en knackning. Om och om lyssnar de på melodin och tittar på pappans gamla plånbok, de enda länkarna de har kvar till sitt förflutna. Vad som hänt med pappan framgår först sent i filmen.

Lucia läser in de sju familjereglerna på kassetten. Aldrig lämna lägenheten, inte gå på mattan utan skor, hålla lägenheten ren, ta hand om varandra, kramas efter bråk, inte gråta och inte ljuga. På bandspelaren spelar hon också in engelska glosor och fraser för barnen att lära sig. Sedan kramas familjen, som kallar sig för vargarna, och Lucia lämnar barnen bakom den låsta dörren för att bege sig jobbet i ett tvätteri, en arbetsplats som enbart bemannas av invandrarkvinnor.

Till en början går det bra; bröderna håller sams, Max knyter tålmodigt Leos skosnöre, de leker och ritar vargninjor på väggen. Fantastisk teckning och berättelser som får liv i underbara fantasifulla filmsekvenser. Men det är svårt för ett barn att dag ut och dag in sitta med inlåst med sin bror i en lägenhet, speciellt när en helt ny värld finns där utanför. Lucia jobbar dubbla skift, är ständigt frånvarande eller trött, och resan till Disneyland känns allt mer avlägsen. En dag öppnar Max dörren.

Regissören Samuel Kishi kom själv som barn till Albuquerque, USA tillsammans med sin mamma och bror och berättar vacker ur ett barns perspektiv hur det är att tillhöra samhällets lägsta skikt. Trovärdigheten ligger främst i de båda barnens iakttagelser och perspektiv. Scenerna får ta sin tid och känns stundtals smärtsamt realistiska. Bröderna Nájar Márquez och Martha Reyes Arias är filmens behållning, men övriga roller blir tyvärr platta och tillrättalagda.

De tecknade scenerna, inspelningarna på kassettbandspelaren, barnrösterna och ramsorna är både estetiskt tilltalande och berörande. Däremot brister filmen i övrigt i originalitet, det finns i princip inget som överraskar och händelseförloppet är i det närmsta förutsägbart. Trots det är det en sevärd film som inte kan ses som något annat än ett lågmält men tydligt debattinlägg hur USA ser på invandring och arbetskraft från sitt grannland i söder. Los Lobos får fyra svaga ögon av fem möjliga.
2020-10-23

Ulrika Köpsén