Anna (Jasmine Trinca) är en livlig konstnärssjäl som försörjer sig som tecknare. En regnig kväll stöter hon av en slump ihop med Marco (Alessandro Borghi), en akademisk fysiker. Marco lever ständigt i förhållanden medan Anna väljer att aldrig stanna hos någon längre än en natt. Trots deras olikheter uppstår omedelbar attraktion, men sannolikheten att de ska träffas igen är enligt Marco så låg att den anses vara obetydlig. I Paolo Genoveses romantiska drama får vi följa det omaka parets relation genom livet. Förhållandet skildras delvis genom Annas seriealbum Superhjältar som belyser de superkrafter ett par måste besitta för att vara tillsammans en längre tid. Ämnena rör tystnad, arbete, barn, sex, svartsjuka, tristess etc., som alla utgör hinder för att hålla ihop. Som Anna uttrycker det, ett par är bara ett par om förhållandet håller, annars är det bara två människor som bor ihop.
Annas seriealbum uppnår kultstatus och publiken kan relatera till innehållet. Marcos yrkesmässiga framgångar skildras genom att han undervisar allt större grupper studenter. Hans forskningsområde är att tid inte existerar, tid är bara en matematisk enhet. Skillnaden mellan dåtid, nutid och framtid är en illusion. Ändå är den tid som passerar för Anna och Marco i högsta grad verklig och skillnaden mellan dåtid och nutid blir till slut konkret även för den största teoretikern.
Det börjar bra, mötet mellan Anna och Marco är charmigt och romantiskt, men ganska snart hackas handlingen upp genom evinnerliga tidshopp som gör att tittaren varken vet i vilken tid man befinner sig eller i vilket stadium deras relation är. Tidpunkten markeras genom varierande frisyrer hos Anna och olika grader av ansiktsbehåring hos Marco, men det är inte helt lätt att hålla koll på Marcos mustaschs vara eller icke vara. Vi förflyttar oss inte bara i tiden utan byter även geografiska platser och olika bostäder och, för att komplicera det ytterligare, förväntas publiken hålla koll på diverse bleka bikaraktärers namn, förändrade utseende och partners. Jag misstänker att om historien berättats linjärt skulle den kännas för banal och händelsefattig, nu håller åtminstone filmen tittaren alert genom att klura ut huruvida föregående scen utspelades före eller efter den pågående.
Det finns en påtaglig kemi mellan huvudrollsinnehavarna och dialogen är charmig och inte helt förutsägbar men går aldrig riktigt på djupet. De superkrafter som ett par måste besitta talas det mindre om allt eftersom filmen pågår. Jag blir besviken på att de olika ämnena aldrig riktigt diskuteras utan stannar i Annas teckningar. Regissören borde lagt mer tid på att bearbeta temat än att filma på olika orter och hacka upp kronologin. I den sista tredjedelen övergår den romantiska komedin till ett sentimentalt drama som har väldigt lite bäring på filmens utgångspunkt. Även här känns händelseutvecklingen som en lätt väg ut. Det är möjligt att tiden inte existerar men ibland känns två timmar högst påtagliga och långsamma.
Kärlekens hjältar får tre svaga ögon av fem möjliga.
2022-12-01
