Georges (Gérard Depardieu) är en vresig, åldrande filmstjärna, som behöver ständig tillsyn. Aïssa (Déborah Lukumuena) är en ung, färgad kvinna, som tränar till brottare och som vikarierar en tid för Georges ordinarie chaufför och följeslagare Lalou (Steve Tientcheu). Georges och Aissa, knyter an en trevande vänskap och filmen bygger på hur deras relation utvecklas och vad dom tillför varandra.
Gérard Depardieu är en av Frankrikes mest internationellt framgångsrika filmstjärnor. I filmen spelar han gissningsvis något av sig själv. Filmens Georges är svår att samarbeta med, egensinnig, tröstäter och är klart överviktig och säger att han ”Gillar att vara för jävlig” ibland. Han är ensamboende, men har sporadisk kontakt med en 9-årig son (borde vara sonson, med tanke på åldersskillnaden), men för övrigt inga nära vänner. ”Filmfolk är idioter”, vräker han ur sig. Ändå är han charmig i att vara trulig och butter. Man tycker synd om honom, hans ensamhet och oförmåga att bygga bra, nära relationer, i varje fall uppfattar man det så.
Déborah Lukumuena är den första svarta kvinna som vunnit en César för Bästa kvinnliga biroll och därtill den yngsta i filmen Divines från 2016. I Robust visar hon igen att hon har en självklarhet framför kameran, förstår sin rollkaraktär och gestaltar den övertygande. Som Aïssa ger hon intryck av att spela sig själv, lika naturlig som amatörbrottare och som vaksam livvakt och vårdare. Förmodligen räddar hon Georges, som har andningssvårigheter. Aïssa har ett sexuellt kamratförhållande till en kompis från ett gym. När de vid ett tillfälle är på dejt på en restaurang kommer Georges dit oombedd och slår sig ner vid bordet. Det är en laddad scen, där Georges vräker ur sig till den unge mannen att han inte älskar henne och inte heller vet vad kärlek är. Till sitt och killens försvar reser sig Aïssa och erkänner att: ”Jag vet att han inte älskar mig. Jag behöver bara inte höra det.”
Robust undviker allt sentimentalism. Båda huvudrollerna är konkreta, tydliga och till synes autentiska. För Aïssa är uppdraget ett bland många andra, även om hon tar på sig ansvar och räddar Georges två gånger, dels i sängkammaren, dels utomhus, när Georges blir påhoppad av två miljöaktivister som häller svart lera över honom. Filmen antyder inte vad Georges gör eller inte gör som retar just dem. Filmen bygger på dynamiken mellan Depardieu och Lukumuena, en udda relation och där Aïssa är mycket yngre, men den mogna sakliga parten och Georges den tväre, barnsligt trotsige i sitt ego och som Depardieu gestaltar och framför med den äran.
Sammantaget går tanken osökt till den charmiga filmen ”En oväntad vänskap” (Intouchables) från 2011, också om en spirande vänskap mellan en vit, handikappad man och hans färgade vårdare. Robust når dock inte riktigt upp till den filmens kvalitéer.
Robust är Constance Meyers långfilmsdebut och hon håller regin i stadigt grepp och skickligt hindrar alla möjligheter till överspel eller onödig känslosamhet. Vänskapen mellan Georges och Aïssa är neutral, där Aïssa är plikttrogen och omtänksam och Georges gnällig, självupptagen, utmanande, men kapitulerar ändå i sin relation till Aïssa, som är den ”vuxne”, ansvarsfull. Georges är i sin melankoli och livsleda. Enda trösten och kanske identifiering verkar han ha på något sätt till djuphavsmarulkarna i sitt akvarium i ett mörkerrum. Vad han ser och känner igen sig i eller bara fascineras av står öppet för en tolka.
Tre filmögon av fem.
2022-10-26
