Gary Valentine (Cooper Hoffman) är 15 år och står i kön till skolfotograferingen när han för första gången ser tio år äldre Alana (Alana Haim). Hon assisterar fotografen och tillhandahåller speglar och kammar till de som väntar på sin tur. För honom är det kärlek vid första ögonkastet. Gary, som arbetat som barnskådis men som uppvuxen och finnig tonåring har svårt att hitta nya roller, är idel självförtroende och bjuder på stående fot ut Alana samma kväll. Hon förvånar sig själv genom att dyka upp.
Mötet är början på både stor vänskap och trevande kärlek. Tillsammans med hans vänner blir de partners i diverse olika affärssammanhang. Gary är en sann entreprenör och fångar 70-talets trender tidigt så som vattensängar och flipperhallar, och är beroende av Alana som har körkort. Hon är tacksam över att få andra jobb än som fotoassist men ältar samtidigt varför hon hänger med småungar och gör sina försök att hitta kärleken i andra män. De har dock en egen agenda som inte alltid är den bästa för Alana och gång på gång dras hon tillbaka till Gary som får henne att skratta och gör henne lycklig, trots åldersskillnaden.
Cooper Hoffman, som är son till avlidne Philip Seymour Hoffman, gör en härlig och charmig debut. Att Anderson valt just honom är ingen slump, Seymour Hoffman har medverkat i flertalet av hans tidigare produktioner och visst finns det likheter mellan far och son. Cooper Hoffman kommer vi definitivt se mer av i framtiden. Alana Haim och Anderson har arbetat ihop tidigare då Anderson regisserat flera av indierockbandet Haims musikvideos. Som Alanas systrar i filmen ser vi hennes biologiska systrar Este och Danielle, som även de igår i musikgruppen, och deras verkliga föräldrar Donna och Moti. I övriga biroller möter vi Tom Waits som Rex Blau, Sean Penn som Jack Holden och Bradley Cooper som den episka Jon Peters, som för övrigt producerade A Star is Born 2018 med Bradley Cooper i ena huvudrollen.
Paul Thomas Anderson (There will be blood 2007, Punch-Drunk Love 2002, Magnolia 1999, Boogie Nights 1997) har skrivit och regisserat filmen, som är Oscarsnominerad i tre klasser: Bästa film, Bästa manus och Bästa regi. Anderson tar publiken tillbaka till sin egen barndom i Kalifornien och förorten San Fernando Valley. Han fångar tidens anda, trender och världshändelser genom karaktärernas ögon på ett briljant sätt och jag sitter med ett fånigt leende på läpparna från öppningsscenen ända fram till slutet. Möjligen kan handlingen ge intrycket att vara smal och väl amerikansk, men det finns absolut igenkänning och stämningen är bara härlig och skönt. Hela filmen är som ett snällt, charmigt lyckopiller och är helt fri från större tragedier, sex och missförhållanden, vilket är helt underbart och inte på något sätt tråkigt eller förutsägbart. Det finns en liten svacka i tempo och handling strax innan slutet som drar ner betyget en aning.
Jag hoppas verkligen att Licorice Pizza kommer att ses av en större publik, för det är den verkligen värd. Men den riktigt stora frågan är om Anderson äntligen kommer vinna en Oscars efter 11 tidigare nomineringar, som inte gett någon utdelning. Licorice Pizza får fyra mycket starka ögon av fem möjliga.
2022-03-18
