Ett underjordiskt garage. Två män bär en tung avlång säck och slänger in det i bagageluckan på en bil. Den ena tackar för hjälpen och kör ensam iväg. Oändliga varv på varv i spiralgaraget, mannen verkar stressad. Enorma bepansrade slussportar för att komma ut. En vakt som till slut ber om att få se vad han har där bak. – Min risranson, svarar han och öppnar luckan. Sedan åker han hem och släpar upp säcken med ris till köket.

Det tar nästan trettio minuter innan regissören Mohammad Rasoulof, som även skrivit manus, totalt fångar mig i detta starkt gripande iranska vittnesmål om hur vanliga människor påverkas av dödsstraffets förekomst. I ytterligare två timmar lyckas han i filmens fyra löst sammansatta delar förmedla bödlarnas liv och tankar, om det så rör sig om att trycka på en knapp, dra undan en stol eller faktiskt tvingas döda för att undkomma att avrätta någon annan. Handlingar som får långtgående konsekvenser och som föder många fler offer än bara den dödsdömde. Det är männen som avrättar, som drabbas direkt, men även kvinnorna i deras liv; fruar, flickvänner och döttrar är lika hårt drabbade, även om dessa inte får lika stort utrymme i filmen. Offren och de anhörigas perspektiv skildras inte alls.

Filmen är fylld med vardagens alla små detaljer så som att städa, laga mat, tjata på barn och plocka blommor med sin flickvän. Långa sekvenser omfattar även förbi-svischande miljöer från tåg, bil eller löpning i skogen och förmedlar en känsla av att alltid vilja vara någon annanstans, att kanske hitta en möjlighet att komma undan. Det kan tyckas långsamt och stundtals händelsefattigt, men när det väl händer något kommer det som en käftsmäll och de mer stillastående passagen känns direkt nödvändiga för eftertanke och en stunds vila.

Personligen har jag aldrig reflekterat över de människor som har som yrke eller som uppgift att ta livet av någon annan. Inte heller kan jag minnas jag tidigare sett dödsstraffet skildras ur detta perspektiv. Den typiska filmbödeln bär svart huva för att åtminstone behålla sin identitet dold. I Iran, som är det landet i världen efter Kina som utdömer och genomför flest dödsstraff i världen, är det bland annat unga män som gör militärtjänsten som har till uppgift att aktivt bistå vid hängningarna. Inga huvor. Bara en stol som ska skjutas åt sidan. Efteråt kan man få förlängd permission för att kunna besöka den man älskar mest. Försöka glömma. Men ibland kolliderar världarna och livet blir aldrig som det en gång varit.

Mohammad Rasoulofs There is No Evil är tvärtemot titeln fylld av ondska, även om vi sällan får se den. Men det förekommer inget övervåld och inga onödigt blodiga scener. Istället genomsyras filmen av ett ständigt hot, ett allsmäktigt förtryck som i sin extrem kan kokas ned till bara två möjliga vägar: Döda eller själv riskera att dö. Filmen vann högsta pris Guldbjörnen vid filmfestivalen i Berlin, men den regimkritiska Rasoulof hade reseförbud och kunde inte närvara för att ta emot priset. Visst är det en enormt stark och berörande film, med bra skådespelarinsatser från många av de manliga huvudrollsinnehavarna, men de fyra delarna är något ojämna och stundtals blir kvinnornas repliker väl banala och stereotypiska.

There is No Evil får fyra starka ögon av fem möjliga.
2020-09-11