Regissören Mikel Cee Karlsson är bästa vän med Mathias. De har känt varandra nästan hela livet och Mikel säger att det finns ingen som han vet så mycket om som sin vän. Ändå är det stora delar av Mathias liv som under mer än fem år pågått parallellt med det han visat utåt och som inte ens hans bästa vän vet något om. Dolt för nästan hela hans bekantskapskrets är en tillvaro med organiserad brottslighet, skulder och våld. Nu vill han inte vara tyst längre, och Mikel och Mathias beslutar sig för att göra en film av den dolda sidan av Mathias liv.
Starten på en kriminell bana blir när Mathias chef säger att han åkt på semester men det snart avslöjas att han gripits vid ett misslyckat rånförsök. En övervakningsfilm visar maskerade män med automatvapen som försöker spränga sig in i en lokal och hur det övermannas av polisen. Mathias säger att han ska lämna jobbet, men gör det aldrig och ingen misstänker att något inte står rätt till. Det är nu han tvingas till att tömma företaget på pengar, driva in skulder av andra och bli till en hotfull och kriminell människa med stora skulder samtidigt som hans liv som ung småbarnsförälder pågår till synes oförändrat. Inte ens efter att ha blivit dömd för bokföringsbrott märker Mikel något när han filmar honom i ett annat gemensamt filmprojekt. Det är tydligt att han mått otroligt dåligt under hela tiden och fortfarande inte mår bra, trots att han nu säger sig vara ute ur den världen och är skuldfri. Han självmedicinerar sin ångest med alkohol och arbetet med dokumentären hinner inte pågå speciellt länge innan Mathias hastigt avlider av naturliga orsaker, troligen orsakat av stress. Han blir 37 år.
Mikel beslutar sig för att fortsätta arbetet och dokumentären övergår nu i någon form av terapeutiskt sorgearbete. Han letar upp en skådespelare (Ulf Stenberg) som får spela Mathias i de scener de tidigare planerat tillsammans. Dessa varvas med intervjuer av föräldrar, systern Malin, andra vänner och före detta arbetskamrater. Besvikelsen över att Mathias aldrig sagt hela sanningen är märkbart svår för omgivningen att bära. Han har uteslutit sina närmsta i en tid när han egentligen behövde dem som mest. Flera säger dock att Mathias hamnade i en situation som det inte fanns någon möjlighet att ta sig ur och att de allra flesta skulle göra precis som han i samma läge.
Samtliga intervjuade känner sig rättmätigt exkluderade i det som under många år måste upptagit Mathias största tankeverksamhet, men ingen snuddar vid tanken att han kanske hållit tyst i hopp om att inte fler personer ska hamna i samma härva och att Mathias främst skyddat de han älskat mest, något som vi tyvärr aldrig kommer få svar på. Ingen uttrycker heller någon form av lättnad att de inte vetat, något som jag själv skulle känna. Kanske är det av ren omsorg han aldrig berättade mer än delar av vad han gick igenom. Känslan av att förenkla Mathias val av tystnad förstärks när jag i pressmaterialet läser att den är att se som ett villkor i en manligt kodad värld, men för mig låter det snarare som en efterhandskonstruktion. Många kvinnor lever i samma tystnad till följd av våld i nära relationer, beroendeställning etc. och jag har svårt att acceptera att kön spelar någon betydande roll i hans val att inget berätta.
Det är i grund och botten en mycket intressant dokumentär och jag är uppriktigt intresserad av att veta hur en till synes vanlig och snäll människa som Mathias hamnar i en värld väsensskild från sin egen och tvingas bli lika hård och arg som alla andra i den. Det är bara oerhört tragiskt att Mathias går bort och att den dokumentären aldrig får sitt slut. Redan från start har jag dock en känsla av distans, kanske beror det på att Mathias i första scen berättar att han är utbildad skådespelare. Inte ens när Mathias läser upp sitt självmordsbrev för Mikel och båda gråter blir jag berörd, säkert mycket för att det genast bemöts med skratt och flams och Mathias själv säger att det hela känns overkligt. Rädslan att stanna i det smärtsamma, att verkligen gå in i det som bränns, är påtaglig hos Mathias. Kanske hade han kommit dit längre fram i arbetet, men tyvärr blir det inte så. Jag har svårt att avgöra vad som är äkta och när sedan Mathias ersätts av en (annan) skådespelare blir det inte enklare. Jag kan inte förbise att de flesta scenerna, (några av dem dessutom obegripliga i sammanhanget) är med en skådespelare och regisserade av någon som inte varit med och således, åtminstone till viss del, är fiktiva men ändå ska accepteras som någon form av sanning.
Mikels plågsamma förlust av sin bäste vän är dock rakt igenom påfallande och äkta, hans sorgliga och sökande röst, dramatiskt förstärkt av en suggestiv musik är det som berör mig mest. Den korta filmen av en ung Mathias och Mikel som ligger på gatan och tittar på varandra vittnar om en enorm kärlek och respekt vännerna emellan. Det känns oändligt orättvist att Mathias hinner dö innan Mikel får svar på om han som vän kunde gjort något annorlunda för att stötta Mathias i hans mörkaste period i livet. Rädslan över att pressa sin vän för hårt genom att göra filmen dyker upptidigt. Jag undrar om tyvärr inte skulden för Mathias tragiska bortfall blir till en större drivkraft att färdigställa filmen än att berätta Mathias historia.
Fraemling får tre av fem möjliga ögon.
2019-10-09
