Innan pressvisningen ser jag om Fucking Åmål (Moodysson 1998) i ett naivt ögonblick att de båda filmerna har beröringspunkter, då båda handlar om tonårstjejer som blir kära i varandra. Men Let Me Fall är ingen ”komma ut” film. Ingen som helst vikt läggs på att det är en samkönad relation, vilket känns befriande fräscht. Om Fucking Åmål är en varm kram, är Let Me Fall en spark i magen. Där huvudkaraktären Elin i Fucking Åmål desperat skriker att hon vill knarka för att det ska hända något och sväljer sin mammas receptfria medicin mot halsbränna är det i Let Me Fall en smutsig kanyl med i första scen som därefter nästan aldrig lämnar duken. I Fucking Åmål går Elin och Alice hand i hand i sista scenen. I Let Me Fall finns det inga lyckliga slut.
Femtonåriga Magnea (Elín Sif Haldórsdóttir) blir kär i ett år äldre Stella (Eyrún Björk Jakobsdottír). Stella är tillsammans med en kille vars mamma är narkoman och silar tillsammans med både son och flickvän. Magnea är en vanlig tjej som har lätt för sig i skolan. Hon växelbor mellan sina skilda föräldrar och relationen till föräldrarna är god. Men Stella är som en magnet för Magnea och det dröjer inte länge innan Magnea delar nål med Stella och hennes kille för att komma Stella närmare. Under en tid går de alla tre på fester, lurar torskar på pengar och säljer droger. Kärleken mellan tjejerna växer sig stark och Stella lämnar sin kille för Magnea. Beroendet till droger är dock större än kärleken och gång på gång sviker Stella Magnea för nästa sil.
Filmen växlar mellan deras ungdomstid och tolv år fram i tiden då de av en slump stöter ihop igen. Vad som separerat dem ligger länge i det fördolda. Stella (Lára Jóhanna Jónsdóttir) har levt nykter i många år. Men även om hon utåt sett verkar ha ett stabilt liv med sambo och jobb, har kärleken till Magnea aldrig upphört och såren inom henne själv, för det hon utsatte Magnea för, aldrig läkt. Hennes missbruk har ersatts av ätstörningar. Av den vackra, rödhåriga Magnea (Kristín Póra Haraldsdóttir) finns det vid denna tidpunkt inte mycket kvar. Hon är djupt tärd av sitt drogberoende, har förlorat allt sitt värde i sina egna och även andras ögon. Gång på gång låter hon utnyttjas för att få ihop till nästa fix och för att ha någonstans att bo. Och utnyttjare finns det gott om. Trots hennes dåliga skick är hon välkommen tillbaka till sina barndomshem, till en pappa och en mamma som aldrig verkar ge upp hoppet.
Regissören Baldvin Z (Zophoníasson) har tidigare gett oss filmerna Jitter (2010), som handlar om att komma ut som ung homosexuell kille och Life in a Fishball (2014) som berör ämnen så som prostitution, sorg och hemligheter. Den sistnämnda sopade rent hus i Edda-vinster och blev Islands Oscars bidrag. Även Let Me Fall fick ett fint mottagande vid premiären 2018. Samtliga tre filmer har likheter i struktur och har sin framåtrörelse i starka personporträtt.
Jag är djupt berörd när jag lämnar biografens mörker, skådespeleriet är mycket starkt, speciellt i de yngre rollerna. Även föräldrarna till Magnea ger ett trovärdigt intryck. Kärleken mellan unga Stella och Magnea sprakar. I vissa scener får jag påminna mig om att det inte är en dokumentär. Men mestadels är det skitigt, äckligt, vedervärdigt, smärtsamt, naket och outhärdligt att se tonåringarna gå mot en tydlig undergång. Även i stunder av lycka och vilar det ett orosmoln över handlingen och känslan av en annalkande katastrof infinner sig direkt.
Filmen är alldeles för lång, jag tittar på klockan efter två timmar och undrar om den inte ska ta slut snart, mest för att jag inte orkar se mer elände. Den blir nästan till en vidrig frossa i missbruk, misshandel och misär. Samtidigt finns det en intressant historia som rullas upp bit för bit lite som en pusseldeckare. Tyvärr kommer den i skymundan och filmen skulle vinna på att kortas ned och bli med linjär. Efteråt är jag osäker på om jag varit lika berörd om jag inte sett texten till minne av två kvinnliga namn och vetat att den bygger på verkliga händelser.
Det är få bra filmer som jag tänkte att jag aldrig någonsin vill se igen. Let Me Fall är helt enkelt för smärtsam att uppleva mer än en gång och magsparken känns i flera dagar. Tonåringar lever så här. Vuxna lever så här. Känsliga tittare varnas härmed.
Let Me Fall får fyra ögon av fem möjliga.
2019-09-25
