Fifty Shades of Freed är den tredje och sista filmen i trilogin baserad på E.L. James erotiska romaner om förhållandet mellan den stenrike BDSM-fantasten Christian Grey (Jamie Dornan) och Anastasia Steele (Dakota Johnson).

Efter händelserna i Fifty Shades of Grey (2015) och Fifty Shades of Darker (2017), tror det nygifta paret att de äntligen skall få leva sitt ultra-lyxiga liv i lugn och ro. Men allt förändras när det börjar hända oväntade saker och Christians syster, Mia (Rita Ora), kidnappas. För det är förstås tänkt att filmen skall bjuda på lite drama mitt i alla sterilt erotiska scener som utspelas i lika sterilt lyxiga miljöer.

Tyvärr faller det platt. Storyn, där vi bland annat bjuds på några biljakter och en besatt före detta chef som jagar upprättelse och hämnd, är tunnare än vinterns första is. Regissör James Foley verkar ha vänt ut och in på sig själv i sin iver att leverera vad böckernas trogna fans vill se; fler besök i ”lekrummet” för lite filtrerad sadomasochism, glimtar av den stora kärleken samt intrikata relationsproblem som uppstår på grund av Greys mörka förflutna.

Den obefintliga personkemin mellan huvudkaraktärerna hjälper inte heller till. Det kärleksfulla samspelet som åtminstone försökte byggas upp i den förra filmen urartar här istället till en kioskroman i harlequin-anda. Det hjälper inte att visa upp ännu dyrare sportbilar, fler privata jetplan, nya fantastiska hus och överväldigande vyer från Aspen, Paris eller Grekland. Man blir dessutom snabbt blasé på närbilder av skinande dildos i lådorna, en ”chockerande” analplugg eller skyhöga stilettklackar som nonchalant slängs i den gigantiska hallen.

Det blir både krystat, pinsamt och tråkigt. Jag hoppas att filmmakarna håller vad de lovar, att detta är sista filmen i serien.

Ett filmöga av fem kan jag bjuda på.
2108-02-07