Katarina Taikon är numera mest känd som barnboksförfattare till Katitzi-böckerna, men var en gång också en stridbar förkämpe för mänskliga rättigheter. Hennes gärning är idag högaktuell med anledning av att romernas situation åter uppmärksammas i Sverige och övriga Europa.
I dokumentärfilmen ”Taikon” presenterar journalisterna och författarna Lawen Mohtadis och Gellert Tamas en bortglömd historia om romernas utanförskap under folkhemmets framväxt. De tecknar också ett porträtt av människan och aktivisten Katarina Taikon, som under 60- och 70-talen engagerat kämpade för romernas rätt till bostäder, skolor och arbete.
Filmen baseras på Lawen Mohtadis bok ”Den dag jag blir fri” (2012) och kompletteras med material ur SVT:s arkiv, spelfilmer och inslag med Katarina Taikons barn, systern Rosa, f d maken Björn Langhammar, Hans Caldaras, Thomas Hammarberg med flera som stod henne nära.
Kylan i de romska tältlägren på 30-talet blev Katarina Taikons starkaste barndomsminne. Fadern förestod ett tivoli. Tidigt moderlös bestod barndomen av ständiga uppbrott. Tre veckor på samma ställe, sedan avhystes familjen av länsman. Katarina Taikon tillbringade några år i fosterfamilj och på barnhem innan hon återbördades till familjen och en fostermor som misshandlade henne. Hon giftes bort som 14-åring, eller som Katarina själv sa, ”köptes”. Skolgången blev sporadisk innan hon rymde för att skapa sig ett nytt liv. Katarina Taikon kom att hamna i teater- och filmkretsar i Stockholm. Folkhögskolan Birkagården blev hennes universitet.
På 40- och 50-talet medverkade Katarina Taikon i teaterpjäser och filmer som ”Uppbrottet” (1949) och ”Singoalla” (1949) samt i några så kallade ”tattarfilmer”. Dessa ingick i en ny typ av ”lantlig melodram”, där resandefolket beskrevs som ett hot mot böndernas flit och arbetsmoral. Resandefolket var då, liksom romerna, en utsatt grupp i det svenska folkhemmet.
1963 slog Katarina Taikons bok ”Zigenerska” ned som en bomb i den pågående debatten om romernas situation. I boken kritiserar hon starkt samhällets förhärskande syn på romernas liv som något självvalt. Hon krävde bostäder, skolgång, även vuxenutbildning och arbete för romer. I TV-sända debatter med politiker som Tage Erlander och Olof Palme blev hon aldrig svarslös. Hon mötte Martin Luther King i Stockholm. Parallellen mellan de två medborgarrättskämparna blir först nu, i historiens ljus, helt tydlig. 1964 var denna parallell inte ens tänkbar för de flesta.
Katarina Taikon skrev 13 böcker om den romska flickan Katitzi som lånade drag ur hennes eget liv. Hundratusentals barn lär ha läst böckerna enligt bibliotekstatistik.
”Taikon” är en viktig film. Inte minst får den svenska självbilden sig en ordentlig törn. Har vi svenskar under årtionden kastat sten i eget glashus, när vi fördömt rasism och brist på mänskliga rättigheter i länder som Sydafrika och USA? Återstår det ännu att sopa rent för egen dörr?
Det blir fyra filmögon för ”Taikon”
2015-09-29
