Psykologen Lisbeth (Signe Egholm Olsen) leder ett experiment på en sluten anstalt för mentalsjuka och våldsbenägna patienter. En av dem är en ung pojke (Frederik Johansen), som till synes oförklarligt slagit ihjäl ett äldre par. Lisbeth söker stöd av ortens kvinnliga präst Helen (Sofie Gråbøl) för att hjälpa pojken med samtal. Pojkens idévärld är komplex och det tar lång tid för både präst och psykolog att förstå pojkens historia och hans motiv till sitt brott.

Filmen är på många sätt bra hantverk. Filmfotot av Lasse Frank Johannessen är värt beröm. Han balanserar fint närbilder med landsskapsbilder och skapar rätt stämningar. Castingen av Tusse Lande har visuellt och skådespelarmässigt gett rätt person rätt roll. Regin av Søren Kragh-Jacobsen fungerar. Dramat går hela tiden framåt och upplösningen är begriplig.

Ändå känns historien en återgång till det psykologiska grävandet i orsak och verkan från 60- och 70-talets filmer och romaner. Frågeställningarna är visserligen fortfarande desamma liksom bakgrunder till varför vissa människor insjuknar svårt mentalt. Men att en legitimerad psykolog anlitar en präst för sitt arbete och att hon står handfallen inför sina egna problem blir knappast trovärdigt. Dessutom har hon sjukhuset ledning emot sig. Prästen ska vara hjälten här, men hennes möten med pojken känns oprofessionella och alltför medberoende.

Jag antar att dramat utspelar sig i modern tid. Men idag finns effektiv psykofarmaka, som är till stor hjälp för både vårdare och patienter. I filmen är pojken inlåst i en mörk fängelsecell och medpatienter har våldsamma utbrott. Det ska syfta till att förstärka dramatiken, men känns alltför teatrala för att beröra känslomässigt.
Filmen får tre filmögon.
2013-09-13