Regi: Gareth Edwards
Manus: Max Borenstein, Dave Callaham
Genre: Action, Sci-Fi
Skådespelare: Aaron Taylor-Johnson, Bryan Cranston, Ken Watanabe m.fl.
Längd: 122 min
Åldersgräns: Från 15 år
Land: USA
Svensk biopremiär: 14 maj 2014
Filmdistributör: 20th Century Fox
Länk till IMDB

I väntan på Godzilla.
Ford Brody (Aaron Tayler-Johnson) och hans pappa (Bryan Cranston) undersöker varför regeringen är så hemlighetsfull angående en gammal kärnkraftverksolycka. De upptäcker att olyckan orsakades av ett jättelikt urtidsmonster, som livnär sig på radioaktiv strålning. Som om inte detta var nog hotas världen av ännu ett odjur: Godzilla.

Alla monsterfilmer tvingas till en balansgång mellan skildringen av de mänskliga protagonisterna och av de enorma monstren som ju faktiskt utgör filmens behållning. De tidigare är ett nödvändigt ont, ett slags utfyllnad som förser monstren med en kontext. Deras scener kan lätt bli rena transportsträckor, men utan dem faller hela strukturen och monstrens förödelse blir effektlös.

I ”Godzilla” har filmskaparna lagt nästan allt krut på att skildra de endimensionella huvudkaraktärerna, som ingen i publiken rimligtvis kan förmå sig att bry sig om. Manuset består av lika delar klyschor och plattityder. Bryan Cranston, som vunnit flera Emmys för sin insats i TV-serien ”Breaking Bad”, får till största delen av tiden spotta ur sig repliker som kunde ha lyfts direkt ur vilken dussinfilm som helst.

Filmens upplägg liknar nästan Becketts ”I väntan på Godot”. Precis som Godot är Godzilla allestädes närvarande i bakgrunden, utan att dyka upp förrän en timme in i filmen. När han väl gör entré förstår man att det är en koloss av gargantuanska proportioner. Han rör sig i sakta mak över duken, och får nästan hela biosalongen att skälva när han plöjer fram genom storstadens höghuslandskap, och krossar allt varthän han än träder fram.

Med dova ljudeffekter och låga kameravinklar förmedlar man mycket skickligt storleken på Godzilla och förstörelsens magnitud. När urtidsbesten förbereder ett utfall mot sin motståndare sitter man som åskådare och nästan kippar efter andan, viss om vad som komma skall. Då växlar man till människorna igen. Striden uteblir och ersätts av ett antiklimax, lika stor proportion som Godzilla själv.

Den sista striden är ironiskt nog den första som visas i sin helhet. När den äntligen äger rum är den fullkomligt bombastisk och storslagen. Filmskaparna levererar action som troligtvis blidkar alla monsterdiggare, men alldeles för sent. Det blir ett besviket filmöga i betyg.
2014-05-13