Shailene Woodley och Theo James i Divergent.

Regi: Neil Burger
Manus: Evan Daugherty, Vanessa Taylor, Veronica Roth (Roman)
Genre: Action/Science Fiction
Skådespelare: Shailene Woodley, Theo James, Jai Courtney, Kate Winslet m.fl.
Längd: 139 min
Åldersgräns: Från 11 år
Land: USA
Biopremiär: 30 april 2014
Distributör: Nordisk Film
Länk till IMDb

Genomhastat och utan udd.
I handlingen är en rebellisk tjej bosatt i en framtida dystopi. Det är ett mycket segregerat och elitistiskt klassamhälle med ett utbildningssystem som sorterar elever efter deras mest utmärkande personlighetsdrag. Ytligt sett verkar ”Divergent” bara vara en parafras på ”Hunger Games” med vissa inslag av ”Harry Potter”. Men vid närmare eftertanke inser man att det verkligen är så.

När Beatrice ”Tris” Prior (Shailene Woodley) fyller sexton måste hon, likt alla i hennes ålder, välja vilken av samhällets fem falanger hon vill tillhöra. Hon går med i den som utmärks av medlemmarnas mod och tapperhet, De Tappra. Men snart inser hon, att antagningstesterna är båda hårda och smärtsamma. För att överhuvudtaget kunna överleva måste hon dölja att hon egentligen inte passar in i någon av falangerna: hon är en s.k. ”divergent”.

När man läser den litterära förlagan slås man av hur mörk och våldsam den är, med tanke på att den riktar sig till tonåringar. Utbildningens första fas i Divergent får Katniss Everdeens tid i ”The Hunger games ”från 2012 att likna en söndagsutflykt. Det mesta svartsynen har dock tonats ned i filmatiseringen, med påföljd att upplevelsen inte blir lika stark. Den tuffa jargongen och mentaliteten hos De Tappra liknar mera en fasad, när inte ens de värsta slagen och sparkarna verkar ha någon större effekt.

Intrigen känns genomhastad och ryckt ur sin kontext, vilket i sig är en imponerande prestation i en film på 140 minuter. Karaktärsutveckling, teman och liknande pressas in på så kort utrymme som möjligt för att inte ge tid för närmare reflektion. Flera dramatiska händelser på slutet får dock stor effekt förutsatt att man som åskådare har haft kännedom om karaktärerna och deras relationer sinsemellan.

Hur Tris personligen upplever dramat förblir lite av ett mysterium, eftersom man tagit bort den berättarröst hon tilldelas i boken. Det gör handlingsutvecklingen ännu mer intetsägande. Mycket hade kunnat antydas med skickligt skådespeleri – t.ex. i någon av de löjligt många närbilderna av Tris. Men Woodley låter oss aldrig förstå vad som pågår i Tris’ huvud. Effekter uteblir, eftersom man som åskådare aldrig från någon stark relation till någon av karaktärerna. Istället har man gjort tafatta försök att förmedla det med hjälp av pålagd populärmusik. Ett inte särskilt tillfredsställande substitut.

En del brister vägs ändå upp av fler och framförallt bättre actionsekvenser än de i ”Hunger Games”-filmerna. Det räcker åtminstone till två filmögon.

2014-04-29