Ken Loach är för många känd som en regissör med starkt socialt patos. Han har med ett flertal filmer övertygande skildrat den engelska arbetarklassens olika vedermödor.

I filmen The Spirit of ’45 är han sitt ”ämbete” som socialismens förkämpe trogen. Filmen handlar om samhällsutvecklingen i Storbritanniens efterkrigstid. Berättelsen är en kronologisk redogörelse av denna utveckling, med en tilltagen mängd representanter (och förespråkare) för en socialistisk samhällsmodell.

Loach är inte ute efter att presentera en nyanserad bild av historien. Hans porträtt målas med bred socialistisk pensel. Med välvalda arkivklipp och kontrastrika jämförelser mellan då och nu påvisar han med all önskad övertygelse hur segerandan från ’45 verkligen behövs i dagens Storbritannien.

Filmen är uppbyggd kring arkivmaterial med bland andra Winston Churchill och Labourpartiets första premiärminister (1945-1951), Clement Attlee. Arkivmaterialet varvas med nutida intervjuer med män och kvinnor som alla har en stark anknytning till arbetarrörelsen. De flesta är äldre och berättar om sina egna upplevelser under denna omvälvande period i Storbritannien.

The Spirit of ’45 blir ett kraftfullt inlägg i den politiske debatten. Ken Loach vill väcka liv i arbetarklassen. Han vill återuppliva kämparglöden från 1945 då arbetarklassen insåg att de hade förmåga, tillfälle och kapacitet att samla sig för att genomföra stora förändringar. Med arbetarklassens erfarenheter av framgång från kriget i ryggen stärktes fackföreningarna och Labourpartiet blev ett oerhört starkt politiskt alternativ till det sittande konservativa styret. Första valet efter kriget vann Labour en jordskredsseger och kunde med detta stora nationella stöd genomföra enorma reformer.

En nyckelreplik i filmen är när en av dåtidens aktiva säger om nutidens arbetare att ”de inser inte vilken enorm kraft de besitter. Om de gjorde det skulle de kunna förändra allt över en natt.” Och nog är det Ken Loach’s innerliga förhoppning?

Filmen får fyra filmögon.

2013-09-12

Sten Scramm