Regi: Larry Charles
Manus: Sacha Baron Cohen och Alec Berg
Land: USA
Längd: 84 min.
Filmkategori: Komedi
Premiär: 16 maj 2012
Distribution: United International Pictures
Ålder: 11 år
Länk: Imdb
Pinsamt dålig parodi på nutida despoter.
General Aladeen (Sacha Baron Cohen) styr enväldigt och brutalt över sitt land Wadiya med oljan som finansiär. När han inbjuds att tala i FN förväxlas han med sin enfaldige dubbelgångare och hamnar i proteströrelsen mot sin egen regim.
Sacha Baron Cohen har roat oss kungligt med sina udda figurer som i Borat 2006 och Brüno 2009. I The Dictator är han igen en utåtriktad, självupptagen karaktär med orientaliskt ursprung. Det finns flera envåldshärskare i modern tid, som förmodligen inspirerat till denna komedi. Libyens framlidne Khaddafi ligger väl närmast i tanken, men figurer som Usama bin Ladin, Irans president Ahmadinejad och Syriens Bashar al-Assad ligger snubblande nära.
Charlie Chaplins The Great Dictator från 1940 var en lysande travesti på Hitler och gjordes modigt mitt under andra världskriget. Den kan som filmidé jämföras med The Dictator, men där tar övriga liknelser slut. Det saknas spirituella repliker, oväntade infall och skicklig komik i The Dictator, som ligger på banal serietidningsnivå med pang-kuk-ojdå som ledmotiv. Men so what! Filmen roar den publik som vill ha den och flera situationer och dialoger är underhållande, inte minst när Aladeen försöker orientera sig i det amerikanska samhället och upptäcker dubbelmoralen och självgodheten där. Så visst finns det politisk satir. Amerikansk media, globala multiföretag, naiv naturromantik och österländska traditioner och sociala koder får sina slängar, ofta med rätta, men sarkasmerna stannar på ytan.
Flera lysande aktörer har mindre roller i filmen som Ben Kingsley och John C. Reilly. På senare år har åtskilliga erkända skådespelare lånat ut sig till överraskande filmroller och vi tycker det är kul, men frågan är om det verkligen gynnar deras karriär. Ben Kingsley verkar vilsen i sin rollkaraktär, som är farligt lik Afghanistans president Hamid Karzai i sin persianmössa. John C. Reillys insats som valhänt och barnslig torterare kunde gjorts av vem som helst.
Varje film ska bedömas utifrån sin genre och sin målgrupp. The Dictator har några fyndiga parodier och ger brutala slängar till nutida händelser och personer, men blir ändå platt som en plätt och eftersmaken känns som förlorad tid.
Två filmögon för filmens energi, fantasi och ett och annat dråplig inslag.
120510
Jan-Eje Ferling
