Regi: Scott Stewart
Speltid: 88 min.
Premiär: 10 juni 2011
Genre: Sci-fi thriller
Visningsålder: 15 år
Distributör: Sony Pictures

Munkorden i kamp mot mördarvampyrer
I en obestämd tid och värld kämpar människor mot ondsinta vampyrer. I en muromringad stad har överlevande tagit skydd mot de våldsamma varelserna. En slags munkorden, The Church, styr staden med religöst förtryck och tror sig ha lyckats isolera vampyrerna i ett unket, fängelseliknande reservat. En familj, som bor utanför staden, blir attackerad av en gäng förrymda mördarvampyrer och den överlevande unga dottern Lucy (Lily Collins) kidnappas av dem. En legendarisk krigare och munk i staden, Priest (Paul Bettany) övertalas av flickans pojkvän Hicks (Cam Gigandet) att hitta och rädda flickan. Priest bryter sina munklöften och de båda ger sig ut från staden och åker in i vampyrzonen, som leds av Black hat (Karl Urban). Han har smittats till vampyr och blivit ledaren i striden mot människorna. Filmen blir en traditionell äventyrskamp mellan det onda och det goda och slutet är förutsägbart.

Filmens story är tunn och bygger på gamla matinéfilmens kraftmätningar mellan hjältar och skurkar med förväntat slut och hjälteseger. Manuset är korthuggna fraser och dialogen egentligen ointressant. Filmens behållning är de visuella effekterna, den dramatiska scenografin, den skickliga grafiken och de spektakulära stridscenerna. Vampyrerna är läskiga, men Priest och hans medhjälpare är inte bara stiliga, utan äger även övernaturliga förmågor och vinner givetvis bataljerna.

Musiken påminner delvis om Orffs körverk Carmina Burana och har ofta en effektiv, oratorial form. Skådespelarna gör sina stereotypa rollkaraktärer bra. Castingen är gjord efter serietidningarnas sexiga, vackra och kraftfulla figurer och det fungerar. Den kvinnliga hjältinnan Priestess (Maggie Q) är den som egentligen avgör slutkampen och är modellskön och smart. Välkända Christopher Plummer dyker upp i en mindre roll som stadens diktatoriska överstepräst, Monsignor Orelas. Filmfotot är konstfärdigt och färgerna dämpade och begränsade i nästintill grånyanser för att förstärka mystiken och allvaret.

Som helhet fungerar filmen för en måttligt häftig biokväll utan djupare eftertanke. Man tycker sig ha sett filmen ett otal gånger tidigare, men blir ändå lite skraj ibland och undrar hur det ska gå, även om man redan vet det.

Två filmögon för filmens visuella kraftfullhet och smakfulla design.

Jan-Eje Ferling