Regi: Joann Sfar
Biopremiär: 9 april 2010
Speltid: 135 min. Tillåten från: 7
Distributör: AB Svensk Filmindustri

Poetiskt drama om en megastjärnas liv och leverne
Den franske sångaren och kompositören Serge Gainsbourgs liv har blivit film av serietecknaren Joann Sfar. Sfars långfilmsdebut tecknar ett ömsint porträtt av den skandalomsusande artisten, men skonar oss ändå från alltför pikanta detaljer om den rökande, drickande, knullande estradörens och nationalskaldens utlevelser.

Sfar varvar spelfilmen med tecknade inslag av sin konstnärsidol. Hans karikerar Serges uppväxt i dennes judiske medelklassfamilj till hans ikonliknande artiststatus som vuxen celebritet i Paris. Den tecknade, stornäste figuren följer Serge genom filmen och agerar som hans destruktiva och hotfulla alter ego. Filmen växlar i tid, men börjar och slutar oförklarligt symboliskt på en strand.  Filmen är skickligt gjord, men segar ändå i sitt tempo. Serge skildras mer som ett naivt offer för olika omständigheter än som den hårt arbetande, kaotiske och kanske psykotiske rebell och konstnär han antagligen var.

Éric Elmosnino spelar med små medel en nästan porträttlikt Serge Gainsbourg, men saknar uttryck för megastjärnans rastlösa drivkraft och dekadenta person.  Man förstår inte hur den tidens firade skönheter som Brigitte Bardot (Laetitia Casta) och Juliette Gréco (Anna Mouglalis) och andra kändisar kunde falla för den halvsjaskige, spritdoftande sångaren, men det gjorde de. Inte heller varför Serges sånger hade så stora framgångar och väckte sådan uppmärksamhet. Serges musik och livsstil provocerade omvärlden och gav honom världsrykte som gränsöverskridande revoltör mot etablissemangets snäva moralvärderingar och fega attityder. Därför blev Serge Gainsbourg 60-talets heta megastjärna som vi med förtjust nyfikenhet följde i media på hans grandiosa väg mot sin förtida undergång.

Filmen är intressant om man vet vem Serge Gainsbourg var. För yngre publik med sina spektakulära popstjärnor och idoler, som virvlar förbi i rasande takt och volym, så kan Gainsbourg snart vara ett frågetecken blott. Ce la vie. Men om Sfar vågat ta upp svängarna lite mer, ökat tempot, öst på med mer musik och sång, visat dekadensen och glamouren med mer intensitet, så hade den övertygat fler grupper. Men då hade den förlorat sin poetiska filmberättelse om en oförstådd konstnär med ett annorlunda liv och säregen karriär.

Tre filmögon.
Jan-Eje Ferling