It Must Be Heaven

Roligt, charmigt och mästerligt om människan

Regi och manus: Elia Suleiman

Skådespelare: Elia Suleiman, Kareem Ghneim, Tarik Kopty, George Khleifi m.fl.

Genre: Komedi

Speltid: 97 min.

Filmfoto: Sofian El Fani

Svensk premiär: simultant på bio och streaming TriArtPlay 8 maj 2020.

Distributör: TriArt Film

Den palestinske filmskaparen Elia Suleimans återkommer efter ca sju års frånvaro med ”It Must Be Heaven” från 2019. Hans egen senaste film var ”Gudomligt ingripande (Yadon ilaheyya) från 2002. I sin nya film tar Suleiman ledningen och spelar en version av sig själv som stum betraktare och som påminner om komiska filmpersonligheter som Buster Keaton, Jacques Tati och devis Mr. Bean.

Elia Suleiman spelar sig själv, en palestinier, som upplever sin tillvaro komplicerad i sin hemstad Nazareth, där invånare, grannar och poliser beter sig märkligt. Han reser till Paris och möter en nästan folktom stad, som förstärker känslan av utanförskap och ensamhet. Senare befolkas staden långsamt, men visar upp ännu konstigare beteenden och på fullt allvar som förstärker de komiska. Tanks kör på rad på mindre gator, krigsflygplan i militanta i formationer ger känslan av anfall. När han sitter ensam på ett trottoarkafé och betraktar alla vackra fotomodeller som passerar förbi kommer fem poliser och omringar honom. Men inte för att anklaga eller kritisera honom utan bara för att mäta upp att möbleringen håller de legala måtten.

Han åker till New York och möter där människor i underliga händelser och handlingssätt. I en scen går alla omkring fullt beväpnade i snabbköp, taxi, busshållplatser eller på trottoaren. Elia Suleiman ser på allt med sitt pokeransikte och uttrycker bara sina reaktioner med ibland höjda ögonbryn. En spåman ger honom hopp om att Palestina en gång ska bli ett eget land, men ”inte i vår livstid”.

Förutom ett par ord i en dialog är Elia Suleiman en tyst observatör, som ser absurditeter i världen och berättar om dem i vackra, nästan stiliserade bilder, ibland med statister och en del fåordiga små biroller. Elia Suleiman bekräftar verkligen med sin film, att en bild säger mera än tusen ord.

Filmen har många fristående inslag i frekvens och med egna korta komiska berättelser, ibland lite hotfulla. Ordningsmakten, poliserna har samma roller i Palestina, Paris och New York och ska hålla lag och ordning, men blir dråpliga när de utöver sitt yrke med precision och exakthet utan att tillföra något meningsfullt.

Elia Suleiman hamnar framför en skylt som annonserar La Comédie humaine, den mänskliga komedin och som väl sammanfattar vad vi ser på bioduken. Trots att Elia Suleiman rör sig mellan Palestina, Paris och New York, så noterar han absurditeter oavsett nationalitet och geografiskt läge, oftast överdrivet, men träffande. Man kan känna igen sig i människors reaktioner, när dom agerar i surrealistiska situationer. Har Elia Suleiman ett budskap eller vill han bara underhålla oss? Hur som helst, han gör det mästerligt.

Elia Suleiman tycks vilja utforska livet i olika nationaliteter och identiteter för att få kunskap om oss människor och kanske få hopp om att finna lösningar på sin egen kluvenhet inför den palestinska kulturen i jämförelse med andra länder? Han återvänder till Nazareth och finns att inget har hänt. Människor beter sig som tidigare utan vilja till förnyelse.

Det är många, underbart roliga berättelser med flera bottnar i korta scener och vinjetter. Elia Suleiman karikerar människor och händelser, men inte för att förlöjliga oss utan mera reflektera över verkligheten och dess ibland orimligheter.

Elia Suleiman långfilmsdebuterade med ”Krönika om ett försvinnande” (Chronicle of a Disappearance) 1996 och vann Best First Film Award i Venedig. Han befäste framgångarna med ”Gudomligt ingripande” (Yadon ilaheyya) från 2002 och som premiärvisades i Cannes och vann Jurypriset. Den belönades även med European Film Awards för bästa utländska film. Han har sedan varit med i Cannes med både ”The Time That Remains” 2009 och ”It Must Be Heaven” som vann FIPRESCI Prize och Special Mention och nominerades till Guldpalmen vid Cannes Film Festival 2019.

”It Must Be Heaven” är en mycket rolig, charmig film med anekdoter i en skruvad verklighet skildrat med utsökt filmfoto av Sofian El Fani och klippning i bra tempo av Véronique Lange.

It Must Be Heaven för fyra starka filmögon av fem.
2020-02-05

Jan-Eje FerlingFörfattare