Skriet från Vildmarken

Smakfull remake av trivsam familjefilm

Originaltitel: The Call of the Wild

Regi: Chris Sanders

Manus: Michael Grenn efter Jack Londons bok med samma titel

Skådespelare: Karen Gillian, Harrison Ford, Cara Gee m.fl.

Genre: äventyr, drama, familj

Speltid: 60 min.

Svensk biopremiär: 21 februari 2020

Distributör: Twentieth Century Fox

Buck är en enorm blandrashund som bor hos domaren Miller med familj. Hela tiden hamnar han i trubbel på grund av sin storlek och sitt vilda, men snälla sinne.

En kväll blir har bortrövad och förs till Alaska där han säljs som slädhund till Perrault (Omar Sy) och Francoise (Cara Gee) som ansvarar för postleveranserna ute i ödemarken bland guldgrävare etc. Ganska snart hamnar han i konflikt med ledarhunden Spitz som är en elak typ och det blir en kamp på liv och död. Med Buck som ny ledarhund går slädleveransen i rasande fart och för första gången kommer leveranserna fram i tid. Buck upplever att han kommer i kontakt med sitt inre vilda jag och vid flera tillfällen får han en uppenbarelse av en enorm svart varg som leder hans instinkter och beslut på rätt väg. Han är våghalsig men även osjälvisk och rättvis och blir mycket omtyckt av sin nya flock av slädhundar och sina ägare.

När den nya tekniken telegrafering tar över det långsamma postsystemet tvingar Perrault sälja sina hundar. Denna gång blir det till den lycksökande guldgrävaren Hal (Dan Stevens) som saknar kunskap om både hundar och isförhållanden. Hundspannet tvingas dra en alldeles för tung släde utan vare sig mat eller vila på isar som är på väg att spricka. När Hal nära dödat Buck genom att driva honom för hårt räddas han av enstöringen John Thornton (Harrison Ford) som tar med honom till sin stuga.

Till skillnad mot de flesta andra i Alaska är inte Thornton där för att söka lyckan i att vaska guld. Han är en man som sörjer sin bortgångne son, som alltid hade en dröm om det stora äventyret, och på samma sätt som han flyr undan verkligheten genom att dricka har han flytt norrut för att på något sätt förverkliga sin sons dröm. Med Bucks ankomst kommer livsgnistan tillbaka och tillsammans söker de sig ut i det vilda för ett äventyr som blir livsavgörande för dem båda.

Skriet från Vildmarken skrevs av Jack London 1903 och var en av de första böckerna där skildringen är ur ett djurs perspektiv. 1907 kom den för första gången ut på svenska och har därefter filmatiserats många, många gånger och fler med dåtidens största skådespelare i rollen som den sorgtyngda Jack Thornton. 1935 var det Clark Gabel, 1972 Charles Heston och i år är det alltså Harrison Ford.

I stort känner vi igen Londons bok även om vissa bitar har förändrats. Postsläden bemannades nu av en man och en kvinna. Perrault har blivit en mycket mer sympatisk person som gör allt för sina hundar och snarare behandlar dem som människor. Det är svårt att inte dra på smilbanden när Omar Sy spricker upp i sitt smittsamma leende eller svär några oöversatta haranger på franska. Även i andra roller är det kvinnor där det med all säkerhet bara var män tidigare.

I originalet är även Thornton en guldgrävare men det har förändrats för att göra huvudpersonen precis lika altruistisk som sin hund. Andra förlegade inslag som blodtörstiga indianer har smakfullt städats bort och moderniserats vilket gör att slutet skiljer sig från det London skrev för över hundra år sedan.

Det är ett fartfyllt äventyr som regissören Chris Sanders tar oss med på. Med älskade tecknade filmer så som Lilo & Stitch och Draktränaren i ryggen har han en god känsla för vad en bra familjefilm ska innehålla. Vi får uppleva hisnande slädscener med laviner, brustna isar och kanotpaddling i vilda forsar. Vissa scener är väldigt gulliga, som när Buck upplever snö för första gången, spelar munspel med Thornton eller när han propsar på att bli ledarhund. Det finns även mer känslomässiga scener och Ford är som alltid strålande på att spela en ärrad och sorgsen man.

Men riktigt berörd blir jag aldrig och jag hade nog förväntat mig högre toppar och djupare dalar både vad gäller skratt och tårar för att riktigt känna igen Sanders förmåga. Dessutom är det svårt att bortse från att det är en helt igenom animerad hund som skådespelarna ska interagera med. Det blir lite märkligt när en hund, som ändå ska uppfattas som äkta, får miner, blickar och gester som är allt igenom mänskliga. Tyvärr upplever jag Buck som det sämst animerade djuret i filmen, framförallt i de snabba rörelserna är det oerhört tydligt att det inte är på riktigt. Men detta är kanske inte något som kommer att påverka den yngre publiken.

På det stora hela är det en ganska mysig men kanske lite långsam familjefilm på det klassiska temat att rikedom inte gör någon lycklig, vänskap är viktigast av allt och att vi alla bör söka vårt inre ursprung.

Skriet från Vildmarken får tre filmögon av fem möjliga.
2020-02-21

Ulrika Köpsén