Rolf Lassgård briljant i Mariannes kamp för sin könsidentitet

Min pappa Marianne

Regi: Mårten Klingberg

Manus: Cilla Jackert, Daniel Karlsson, Ida Kjellin, baserat på bok av Ester Roxberg

Skådespelare: Hedda Stiernstedt, Rolf Lassgård, Lena Endre, Klas Wiljergård m.fl.

Genre: Komedi, drama

Speltid: 110 min.

Svensk biopremiär: 21 februari 2020

Distributör: Nordisk Film

Lasse (Rolf Lassgård) är en mycket omtyckt präst i Alingsås som snart fyller 60 år. Han är gift med Eva (Lena Endre) och tillsammans har de två utflugna barn Hanna (Hedda Stiernstedt) och David (Klas Wiljergård). Utflugna är dock en sanning med modifikation – David bor i garaget på tomten och äter alla måltider med sina föräldrar och Hanna tvingas flytta tillbaka hem från Stockholm när hon upptäcker att hennes sambo är otrogen. Något jobb har hon inte heller, trots att hon är utbildad journalist och är en aspirerande författare. Men Lasse, med sitt enorma kontaktnät och evigt curlande av sina barn, lyckas fixa ett jobb åt henne på SVTs lokalavdelning där hon får göra meningslösa inslag om lottovinster eller matätartävlingar.

På arbetsplatsen blir hon snabbt vän med redigeraren Aisha (Nour El-Refai). När Hanna flyttar tillbaka hem städar mamma Eva undan alla saker som hör till Lasses ”kvinnliga sida”. Han tvingas återigen sova i en svettig pyjamas istället för i nattlinne och den fristad som han tidigare haft hemma gör att han känner sig än mer fångad i fel kropp. Tillslut briserar situationen och han berättar för Hanna och David, mot Evas inrådan, om hans önskan att framöver leva som Marianne.

Efter att ha lyssnat på ljudboken Min pappa Ann-Christine (2014), uppläst av författaren Ester Roxberg själv, är jag ängslig över att se filmen, speciellt efter att jag sett trailern som får mig att misstänka det värsta. Boken är allvarlig, sorgsen, stundtals oerhört tung men samtidigt väldigt nödvändig. Att plötsligt uppfatta hela ens barndom som en lögn och att förlora sin pappa, trots att han är högst levande, måste vara oändligt svårt. Speciellt när den pappan nu är personen alla viskar och pratar bakom ryggen på stan. En karlakarl med skägg och skruvdragare som en dag börjar använda ögonskugga och klä sig i blommiga tunikor. Dessutom tvingas hon bemöta sin egen fördomsfullhet som hon inte trodde att hon hade. Roxberg säger att hon själv sökte information om anhörigas berättelser, men inte fann några och därför skrev boken, som hon nu hoppas ska hjälpa andra i samma sits.

Könsdysfori är något det numera pratas öppet om. Ann-Christine Ruuth, som verklighetens Marianne heter, och ICA-chefen Caroline Farberger är bara två röster som de senaste åren vittnat om att det faktiskt går att leva i sin rätta identitet och behålla familj, vänner, arbete och mötas av respekt i samhället, även om resan inte är enkel. De senaste veckorna har ett flertal idrottare (bl a elitbasketspelaren Noel Filén- Hammarström och fd stavhopparen Veronica Ericsson) kommer ut som transsexuella och modigt berättat hur fruktansvärt dåligt de mått av att vara född i fel kropp, och att ett könsbyte till slut handlade om att överleva. På så sätt är Min pappa Marianne en film som verkligen ligger i tiden och som jag hoppas ses av en stor publik.

Rolf Lassgård är lysande som Marianne. Rollen är komplex och ligger långt ifrån den komiska roll han spelade som mamman Edna i Hairspray 2009. Han lyckas, med både sin längd (193 cm) och sin fysik till trots, att med stor ömhet och utan överdriven drama eller lyteskomik gestalta en mycket trovärdig och älskvärd människa som äntligen får börja leva sitt riktiga jag efter 60 år. Även Endre gör en fin porträttering av en kvinna som älskar sin man och sitt liv med honom, men som måste släppa honom fri, hur smärtsamt det än är.

Sonen David har ingen verklig förebild (Ester Roxberg har två äldre systrar) men fyller, med sin lätta form av tourettes, funktionen som den som ställer de jobbiga men högst relevanta frågorna. Även om det stundtals blir lite överdrivet, har han en skön inställning till livet och att alla ska få leva sitt liv och gör inte så stor sak av händelsen. Hanna däremot, har precis som verklighetens Ester, väldigt svårt att acceptera pappans förändring, inget konstigt i det, men tyvärr uppvisar Stiernstedt stora mått på överskådespeleri. Det blir tramsigt när hon ska slänga med möbler på jobbet, supa sig full och skrika på gamla gymnasiekompisar som hon föraktar för att de aldrig lämnat orten.

För att rädda upp Hannas brister finns Aisha som motpol, som extremt förstående och politiskt korrekt blir till filmens rättspatos. El-Refai spelar henne visserligen nedtonat och behagligt, men det är ändå som något skaver. Det är för onyanserat när dessa två ställs inför varandra och jag hade önskat att filmen kunde lägga en större tyngd vid hur det blir när en människa, som anser sig vara fördomsfri och öppensinnad, plötsligt inte alls är det när hon själv drabbas. Stiernstedt snorar sig igenom filmen för att slutligen bli till överdrivet accepterande utan att jag riktigt förstår vad som har förändrats. Dessutom trycks det in en kärlekshistoria mitt i allt.

Problemet ligger i att regissören Mårten Klingberg försöker göra feelgood av en väldigt allvarlig bok och ett komplext ämne för att nå en bredare publik. För de som inte läst boken tror jag behållningen blir större. De starkaste scenerna är de som är mer finstämda och inte sällan är de direkt tagna från Roxbergs bok. Ett exempel är scenen när Lasse berättar för sin kollega Gunnar (Ralph Carlsson) som är oerhört klok och insiktsfull. Men däremellan blir kasten mellan ytterligheterna för stora och skämten för låga.

Se filmen för fint skådespeleri från de mer rutinerade skådespelarna och framförallt för Lassgårds kärleksfulla gestaltning av en människas inre och yttre kamp för sin rätta identitet, för ökad förståelse för ämnets komplexitet och dess aktualitet.
Min pappa Marianne får tre ögon av fem möjliga.
2020-02-20

Ulrika Köpsén