Birds of Prey (And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn)

Starka kvinnokaraktärer men svagt manus och lågt underhållningsvärde

Regi: Cathy Yan

Manus: Christina Hodson

Skådespelare: Margot Robbie, Rosie Perez, Mary Elizabeth Winstead m. fl.

Genre: Action, äventyr

Speltid: 109 min.

Svensk biopremiär: 7 februari 2020

Distributör: SF Studios

Harley Quinn (Margot Robbie) har undvikit att berätta för omgivningen att hon och Jokern gjort slut, eftersom att vara hans tjej ger henne immunitet mot alla galningar som hon har oförrätter med. Hon bär fortfarande halsbandet med ett stort J runt halsen. När hon försöker berätta för sina tjejkompisar hur det ligger till, hör hon dem prata bakom hennes rygg att de säkert kommer bli ihop igen för att Haley är ingenting utan honom. För att visa världen att det verkligen är slut och att hon kan stå på egna ben spränger hon upp ACE Chemicals – fabriken som ”skapade” både Jokern och Harley och där deras gemensamma historia föddes.

När nyheten om brytningen når ut blir hon omedelbart jagad av alla som har något oavslutat med henne, bland dem superskurken Roman Sionis, också känd som The Black Mask (Ewan McGregor). Sionis driver en nattklubb där Black Canary (Jurnee Smollett-Bell) sjunger och efter att Quinn brutit benen på hans chaufför, får Black Canary även det jobbet. Sionis är ute efter den avrättade familjen Bertinellis förmögenhet, men för att nå den behöver han en viss diamant som har uppgifterna om konto och koder inneslutet i sig. I Gotham har det även dykt upp en figur som allmänt kallas för armborstkillen efter hans sätt att avrätta folk till höger och vänster.

I verkligheten är det en kvinna som kallas sig för The Huntress (Mary Elizabeth Winstead) och hon är den enda överlevande från Bertinellis och är ute efter hämnd. Polisen Renee Montoya (Rosie Perez) utreder Huntress brott och sprängningen av fabriken, men blir ständigt ifrågasatt och överkörd av sina manliga kollegor. När flickan, och tillika ficktjuven Cassandra Cain (Ella Jay Basco), som bor i samma trappuppgång som Black Canary,  av ren slump lyckas komma över diamanten, tvingar Sionis Harley Quinn att hitta henne. Samtidigt sätter han ett pris på Quinns huvud. Plötsligt korsar kvinnornas vägar varandra och den osannolika gruppen tvingas att samarbeta för att skydda flickan från en säker död.

Birds of Prey berättas med Quinns röst och är en ganska rörig historia som hoppar fram och tillbaka i tiden, vilket är tur för hade den berättats linjärt hade ingen hållit sig vaken. Men det är inte filmens största problem. Många superhjältefilmer bygger på att du sett den tidigare filmen eller har någorlunda hum om karaktärerna. I Birds of Prey kan alla hänga med från första början och den bakgrundsinformation som krävs återberättas tydligt. Det kan tyckas lite skönt, men för inbitna superhjälte-fans kommer det bli en del upprepningar. Soundtracket och musikvalet är starkt och välplacerat och består till övervägande del av kvinnliga artister. De tecknade inslagen är snygga och filmen är precis så färgstark, skruvad och effektfull som en filmatisering av seriefigurer ska vara. Men mycket har vi redan sett förut, både i scenografi och koreografi, och tyvärr är det alldeles för många upprepningar och för lite variation. 20 skott av konfetti/slajm/färg är inte kul i längden.

Att se Quinn hjul-sparka för elfte gången blir tyvärr lite sömnigt, när det ska vara som mest spännande. Robbie är klockren i rollen som Quinn och även McGregor är en trovärdig superskurk. Övriga skådespelare gör inget större intryck, men det är med största sannolikhet inte deras fel. Manuset är tunt, långsökt och förutsägbart. Regissören Cathy Yan och författaren Christina Hodson har slarvat när de haft ett gyllene tillfälle att göra något smart och banbrytande med fem starka kvinnokaraktärer i huvudrollerna. Istället pratas det om gummisnoddar för att få bort håret från ansiktet och korsetter för att hålla behagen på plats. Ett plus är dock att ingen av tjejerna blir kär i någon, flirtar eller använder sin kvinnliga charm för att få som hon vill. Att Montoya är homosexuellt nämns inte alls. Birds och Preys största problem är att den inte är rolig. Det mesta ovan hade jag kunnat förbisett om jag blivit grundligt underhållen, för det måste väl ändå vara en tecknad series främsta uppgift? Nu blir det ett skattar tidigt i filmen, och inte ens det skämtet är speciellt kul.

Jag har inget problem med hårdkokta kvinnor, eller män, men alla actionscener och allt det råa övervåldet skulle må bra av lite charm och glimten i ögat. Vem som är målgrupp är svårt att lista ut. Spontant skulle jag säga småtjejer men med tanke på mängden våld och åldersgränsen på femton år går det inte ihop. Quinn må prata som ett barn, bete sig som ett och ha en impulskontroll som en trotsig treåring, men när den intellektuella nivån och underhållningsvärdet är lika lågt, är det svårt att se att filmen kommer tilltala en publik som passerat puberteten.

Birds of Prey får två ögon av fem möjliga.
2020-02-07

Ulrika Köpsén