Min bror och jag

Underhållande mitt i allt det hysteriska

Originaltitel: La femme de mon frère

Regi och manus: Monia Chokri

Medverkande: Anne-Élisabeth Bossé, Evelyne Brochu, Patrick Hivon, Sasson Gabai m.fl.

Genre: Drama, komedi

Land: Kanada

Språk: Franska

Längd 117 min.

Ålder: Barntillåten

Svensk biopremiär: 17 januari 2020

Distributör: Folkets Bio

Sophia (Anne-Élisabeth Bossé) är en 35-årig kvinna som precis lagt fram sin doktorsavhandling och med nöd och näppe fått den godkänd. När hon söker jobb på fakulteten får hon avslag och istället jobbar hon som guide på Medborgarhusets märkliga konstmuseum, ett jobb som hon ständigt är försenad till. Hon har inte råd med en egen lägenhet och bor hos sin äldre bror Karim (Patrick Hivon), som är psykolog. Dessutom är hon gravid och vill inte behålla barnet.

Sophia och Karim är otroligt nära varandra som syskon, tonen är rå men hjärtlig och det är tydligt att de skulle göra allt för varandra. Kanske är de för tajta, Sophia tvingas aldrig till att stå på egna ben och hennes omogna inställning till ansvar och grälsjuka ton börjar ta ut sin rätt. När Karim följer med Sophia till abortkliniken träffar de läkaren Eloïse (Evelyne Brochu), en kvinna som det visar sig att Karim legat med för många år sedan. Eloïse är allt som inte Sophia är: klassiskt vacker, slank, behärskad, ansvarskännande och charmig. Dessutom lägger hon vantarna på Karim som gör att den redan tillstukade Sophia går helt över gränsen. Mitt i allt finns deras föräldrar som inte riktigt vet hur de ska tackla den uppblåsande konflikten, och när familjemiddagarna blir för jobbiga är deras lösning att börja dansa till någon högt uppskruvad hysterisk låt.

Filmen är skriven och regisserad av Monia Chokri som kanske mest är känd för att ha en roll i Xavier Dolans kritikerrosade film Hjärtslag ((2010), en film som för övrig även Bossé var med i. Min Bror och Jag vann priset Un Certain Regard- Jury Coup de Coeur i Cannes 2019, ett pris som tilldelas nyskapande och djärva filmer. På franska heter filmen La Femme de Mon Frère (Min brors kvinna) vilket känns som en betydligt bättre översättning. På engelska heter den A Brother’s Love, vilket också känns mer korrekt än den lite platta och intetsägande svenska.

Jag är otroligt kluven när filmen är slut och känner mig osäker på vad jag egentligen sett. Å ena sidan är det en skruvad film med roliga miljöer, märkliga karaktärer och udda kameravinklar. Inledningsscenen är oerhört underhållande. Sophia är plågande självcentrerad och har offerkoftan på i alla lägen. Hon är naiv, barnslig, enerverande stridslysten och jobbigt pinsam i sina handlingar och åsikter, och Bossé spelar henne så väl. Karim väger upp genom att vara charmig och betydligt mer vuxen, men inte heller han vågar diskutera något på djupet utan istället ställer de knasiga hypotetiska frågor till varandra för att undvika det allvarliga. Syskonens skämtsamma ton samt lekfulla sätt ger filmen värme. Men å andra sidan är replikerna märkligt tillrättalagd och dialogen mer en ren uppläsning av manus än skådespeleri, framförallt gäller detta Hivons karaktär.

Tempot är högt, ändå känns två timmar för tok för långt och i mitten funderar jag allvarligt på att gå. Många gånger slås jag av att filmen känns gammal, som jag sett det mesta flera gånger tidigare, inte minst i Lena Durhams TV-serie Girls (2012-2017). Den stora skillnaden är att serien rör sig om unga personer runt 20 år och inte människor som är på god väg in i medelåldern, vilket både ger ett solkigt och sorgligt intryck. Filmen är skränig och fylld av jobbiga ljud, allt ifrån Sophias ilskna ringsignal, 80-tals electro musik till Eloïses val av experimentell jazzmusik. I rolig kontrast spelas även klassisk musik av Bach och Beethoven. På slutet tar sig historien dock på nytt, och jag är glad att jag stannade kvar. Med några dagars perspektiv inser jag att filmen var underhållande mitt i allt det hysteriska och faktiskt lämnat ett avtryck då jag fortfarande klurar på den, vilket gör att den får tre ögon av fem möjliga.
2020-01-15

Ulrika Köpsén