So long my son

Finstämt episkt kinesiskt drama

Originaltitel: De jiu tian chang

Regi och manus: Wang Xiaoshuai, Mei Ah

Skådespelare: Wang Jingchun, Yong Mei, Qi Xi, Du Jiang m.fl.

Genre: Drama

År: 2019

Speltid: 185 min.

Språk: Mandarin

Land: Kina

Svensk biopremiär: 17 januari 2020

Distributör: TriArt Film

Yaojung Liu (Jingchun Wang) med fru Liyun (Mei Yong) och Hao Shen (Jiang Du) med fru Haiyan (Liya Ai) jobbar på samma fabrik. Paren har tur att båda få en son, på samma dag dessutom. Pojkarnas uppväxt för paren ännu närmare varandra, de umgås hela tiden, barnen går i skolan ihop och familjerna firar födelsedagen tillsammans. Kort sagt växer de båda sönerna upp som bröder, vilket passar fint eftersom Kinas ett-barnspolitik införts och det är dyra böter på att få fler än ett barn. Men vänskapen sätts på prov genom åren. När Liyun blir gravid ännu en gång avslöjar väninnan Haiyan henne och i egenskap som ordförande för familjeplaneringsgruppen på fabriken tvingar hon Liyun till abort, något som kommer få långtgående konsekvenser.

Trots att de båda pojkarna växer upp så tätt är de väldigt olika. Xingxing är blyg, försiktig och ordentlig. Haohao är äventyrlig, testar gränser och gör inte alltid som föräldrarna säger. Det är Haohao som tycker att de ska bada i vatten reservaren tillsammans med de andra barnen men Xingxing vill inte eftersom han inte kan simma. Efter flera dagars påtryckning går även Xingxing i, och katastrofen är ett faktum.

Filmen hoppar fram och tillbaka mellan de olika årtionden när barnen är små och föräldrarna arbetar på fabriken, till tiden runt Xingxings död då familjerna gör allt för att få vänskapen att överleva och till nuet då familjen Liu flyttat långt söderut till att leva ett enkelt liv med en verkstad som servar stadens fiskebåtar med renoveringsarbete. Flytten är så lång att det nästan är som att komma till ett nytt land eftersom de inte förstår den dialekt som pratas på orten. Paret Liu har adopterat en son som är halvvuxen och som de kallar för Xingxing, trots att han heter något helt annat, men relationen är svår eftersom Xingxing inte lyckas leva upp till parets orimliga förväntningar att han ska ersätta deras döda son. Paret Shen lever kvar i storstaden och har det betydligt bättre ekonomiskt ställt då Hao tidigt lämnade fabriken och startade eget företag. Sonen Haohao är utbildad läkare, gift och väntar barn med sin fru. Parallellt med parens personliga utveckling följer vi även Kinas omvälvande förlopp, både socialt, politiskt och för landets invånare.

So long my son är en berättelse som utvecklar sig i långsam takt utan att för den delen någonsin upplevas som onödigt utdragen. Tvärtom är det i de många passagen av tystnad och stillhet som storheten ligger och gör att jag som åskådare omöjligt kan värja mig från smärtan. Trots att karaktärerna står och stampar känslomässigt är framåtrörelse tydlig. Lager på lager skalas sakta av innan den plågsamma kärnan äntligen är blottad. Hos familjen Shen rör det främst sorgen i att se sina bästa vänner förlora sitt barn men även skuldkänslor över att Haohao var med när det hände och behovet för honom att som vuxen lätta sitt hjärta. Paret Liu äger å andra sidan kraften att förlåta och har förmågan att inte skuldbelägga men de besitter inte styrkan att ta farväl av sin son och lägga det som hänt bakom sig. Tidshoppen gör att nerven finns kvar genom hela filmen och trots att många komplexa ämnen så som ett-barnspolitiken och kulturrevolutionen nämns, blir det aldrig fråga om någon undervisning. Möjligen skulle jag velat gå djupare i frågan om den påtvingande aborten som, för mig som västerländsk kvinna, är helt horribel.

So long my son är ett finstämt episkt kinesiskt drama väl värt att lägga tre timmar på och får fyra starka ögon av fem möjliga.
2019-12-26

Ulrika Köpsén