Miraklet i Sargassohavet

Stereotypa figurer i ett delvis oredigt drama med intressant ämne

Originaltitel: To thávma tis thálassas ton Sargassón

Regi: Syllas Tzoumerkas

Skådespelare: Angeliki Papoulia, Youla Boudali, Hristos Passalis m.fl

Genre: Drama, thriller

Längd: 121 min.

Land: Grekland, Sverige

Svensk biopremiär: 29 november 2019

Distributör: Njutafilms

Elisabeth (Angeliki Papoulia) arbetar inom säkerhetspolisen i Aten, på avdelningen för terrorismbekämpning. Hennes höga ambitioner och hederliga metoder gillas inte av hennes chefer och hon tvingas därför, att med sin son, flytta långt väster ut och ta tjänsten som polischef i den lilla sömniga och fattiga staden Mesolongi. Här känner alla alla och invånare har mer än ett jobb för att få det att gå ihop. Tio år senare är hon försupen, korrupt och en tämligen frånvarande chef som ligger med fel män. Sonen har dock utvecklats till en artig och charmig tonåring. Rita (Youla Boudali) är född och uppvuxen i Mesolongi och lever ensam. På dagarna jobbar hon på ålfabriken och på eftermiddagen städar hon i kyrkan. Hennes bror Manolis (Hristos Passalis), en dominant drogberoende nattklubbsägare och medioker sångare i ett band, bor ihop med deras dementa mor som älskar sin son men knappt känner igen sin dotter. Rita, likväl som Elisabeth, drömmer om att en dag lämna Mesolongi, men båda sitter fast av olika skäl.

En tidig morgon hittas Manolis hängd på stranden där han festat med några ungdomar kvällen före, och saker som legat dolda i många år börjar komma upp till ytan. Plötsligt får Elisabeth energi att återuppta sitt arbete som polischef, men hennes tillvägagångssätt och metoder är minst sagt brutala.  Rita gör allt för att hålla hennes, broderns och flera andra, i staden centrala, människors hemlighet dold för omvärlden. Men hoppet tänds – kan detta vara kvinnornas biljett bort från staden?

Inledningsscenen ifrån Aten, där Elisabeth gör ett tillslag mot en terrorgrupp, ger en glimt av något sevärt som tyvärr övriga filmen inte uppnår till. Över halva filmen hinner passera, i ett långsamt och ganska repetitivt mönster, utan att något direkt händer. Flera gånger frågar jag mig vart filmen är på väg och jag kan tyvärr inte säga att jag ens vid slutet har något bra svar. Det känns slarvigt, för i grund och botten skulle detta kunna vara ett intressant ämne. Filmen är mörk, deprimerande och rå, nakeninslagen frekventa och inte alltid motiverade. Papoulia är trovärdig i rollen som depraverad och allt igenom osympatisk polischef, men övriga roller är tyvärr alltför endimensionella och visar upp ett orealistiskt homogent beteende, oavsett miljö och situation.

De återkommande surrealistiska inslagen i form av syner, drömmar etc, inte sällan med religiösa förtecken, är ytterst märkliga och på gränsen till pretentiösa. Det är svårt att veta om de är tänkta att tillföra något till filmens utveckling, eller om de bara ska ses som konstnärliga komponenter och är regissören Syllas Tzoumerkas egna stilistiskt grepp. Hur som helst så finner jag dem otydliga, onödiga och stör filmens redan haltande rytm.

Miraklet i Saragassohavet får två filmögon av fem möjliga.
2019-11-27

Ulrika Köpsén