Det strikt katolska medelålders paret Verneuil (Chantal Lauby och Christian Clavier) fick i filmen Bröllopskaos (2014) se samtliga fyra döttrar gifta sig med män som låg långt utanför deras komfortzon. Ena svärsonen är muslim, andra jude, tredje från Kina och fjärde, visserligen katolik men, från Elfenbenskusten. Fördomarna och rasistskämten haglade från alla håll, både inom familjen och från utomstående som bland annat kallade dem för Familjen Benetton. Inte minst familjens överhuvud Claude Verneuil lät sina okunskaper och ogrundade åsikter flöda fritt utan något som helst filter. Som svensk skrattade jag lika mycket åt skämten som åt chocken att en film som denna faktiskt spelats in på 2010-talet. Än mer att höra att det är en av Frankrikes mest framgångsrika film sedan En oväntad vänskap (2011). Men jag erkänner, det var en stund av lättsam underhållning.

I höst kommer uppföljaren Bröllopskaos – igen. Andra filmen tar vid i exakt samma stund som första slutade. Paret Verneuil håller på att packa inför sin resa då de ska hälsa på svärsönernas respektive familjer i deras hemländer. Svärsönerna, med David (Ary Abittan) som VD, har startat företag ihop för att sälja ekologiskt halal-slaktat kött över hela världen. Verksamheten går dock trögt och övriga delägare har även andra motgångar i livet som gör att de fyra ingifta börjar ifrågasätta om livet i Frankrike verkligen är det bästa. Var för sig planerar paren att lämna Frankrike för Shanghai, Tel Aviv respektive Alger. Fjärde paret förbereder sin flytt till Mumbai då Laure (Élodie Fontan) är erbjuden en tjänst och hennes make skådespelaren Charles (Noom Diawara) tror att han lättare kan få jobb där eftersom konkurrensen som svart är obefintlig i Bollywood. När föräldrarna Verneuil åter är i Frankrike inser de att samtliga döttrar, svärsöner och barnbarn är på väg att lämna det land paret älskar över allt annat. Övertalningskampanjen tar sin början.

Bröllopskaos igen är typexemplet på en fortsättning som kanske verkar rolig på pappret men som i praktiken mest är pinsam. Döttrarna, som hade en hyfsat stor del i första filmen, har marginaliserat till vackra våp, ständigt beredda på att lämna familj och karriär för att följa sina respektives nya ingivelse. Mamman Marie, som var en stor motvikt till sin makes fördomsfulla åsikter i första filmen, ger helt upp och ägnar sig mest åt stavgång. Överskådespeleri kanske får ses som genre-typiskt men, framförallt från Abittan sida, gör att skämskudden är nära flera gånger. Skämt om talibaner och bombälten, indier som knäböjer för kor, asiater som köper kaststjärnor, judar som är dåliga affärsmän, algeriska bikinirevolutionen, israeler som blir miljonärer på att bygga skyddsrum och tibetanska revolutionärer känns allt annat än fräscht. Rasistskämt gör sällan det. Det räcker inte heller att låta alla skämta om alla så att udda kanske kan bli jämt, den manliga, vita, kristna normen är trots allt helt dominerande. Att dessutom toppa upp med ett homosexuellt bröllop för att fylla upp ännu en kvot av ”avvikelser” som de äldre rollkaraktärerna kan ondgöra sig på, är att gå alldeles för långt. Nej, jag är inte speciellt politisk korrekt och är av åsikten att man kan skoja om det mesta, men i Bröllopskaos igen är skämten en ren upprepning från förra filmen, slitna och varken speciellt roliga eller smarta.

Filmen känns dessutom lång med sina 99 minuter. Den enda behållningen är de charmiga franska manéren och det aldrig sinande käbblet mellan Claude Verneuil och André Koffi (Pascal N’Zonzi) och möjligen räcker det, precis som första filmen, till en stunds lättsam underhållning i höstmörkret. Bröllopskaos igen får två ögon av fem möjliga.
2019-10-18