Unge Ahmed

Bra unga aktörer i komplicerat men intressant drama

Originaltitel: Le jeune Ahmed

Regissörer: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne

Manus: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne

Skådespelare: Idir Ben Addi, Myriem Akheddiou, Claire Bodson, Othmane Mournen, Victoria Bluck

Producenter: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne

Längd: 90 min

Svensk biopremiär: 18 oktober 2019

Distributör: TriArt Film

Bröderna och regissörsduon Jean-Pierre och Luc Dardenne fortsätter ge oss socialrealistiska filmer om unga människor i utsatta situationer.  Ahmed (Idir Ben Addi) är en kille i tonåren som lever med sin belgiska mamma och syskon. Han går i vanlig skola men även i koranskola och ber samvetsgrann fem gånger per dag. Han är noga med tvättningen och vägrar krama sin mamma efteråt, eftersom han då måste tvätta sig på nytt innan bönen. Han vägrar ta sin lärare Inès (Myriem Akheddiou) i hand efter skoldagens slut, kallar henne och andra kvinnor för slynor och otrogna och kritiserar öppet sin mamma för att dricka alkohol och sin syster för hur hon klär sig. Det är tydligt att hans imam har stort inflytande över Ahmed och han tänker allt mer på vad som är rättroget och hur livet ska levas efter en strikt tolkning av Koranen. Han idoliserar sin kusin, som anslutit sig till IS och avlidit där, och lägger bilden av honom under sin bönematta.

När läraren vill erbjuda undervisningen i arabiska med vardagsfraser och musiktexter, som ett komplement till koranskolan, går han på imamens inrådan till föräldramötet med sin äldre kompis och protesterar. Trumfkortet de fått från imamen är att läraren nye pojkvän är jude. Efter mötet gör Ahmed ett misslyckat försök att knivdöda läraren i sitt hem. Han omhändertas och förs till ett hem för pojkar där han får undervisning, arbeta på en gård med djur och ha regelbundna psykologsamtal i hopp om en avradikalisering.

I en typisk film av bröderna Dardenne ramlar tittaren rakt in i ett sammanhang och får följa en karaktär nära inpå genom en enda kameras vinkel. Ofta är det så realistiskt skildrat och filmat på ett sätt att det vore enkelt att missta materialet för en dokumentär. Huvudkaraktärens bakgrund och omständigheter kommer i små, små bitar längs vägen tills att hela bilden blir tydlig. Situationerna de hamnat i är hjärtskärande och det är omöjligt att inte ömma för huvudpersonen. Ett bra exempel är Pojken med cykeln (2011) som handlar om en ung pojke som bor på barnhem efter att ha blivit övergiven av sin far, men hittar en trygghet i en ung kvinna som tar honom under sina vingar.

Brukligt är även att tittaren lika hastigt rycks ur handlingen utan något tydligt slut, men med en betryggande känsla att läget är avsevärt bättre än vid filmens start och att det finns hopp om framtiden. Unge Ahmed är inget undantag för formen i stort. Ämnet radikalisering känns högaktuellt och det är väldigt intressant att se hur de belgiska myndigheterna går tillväga i dessa situationer, helt byggt på att jag utgår från att skildringen av hemmet som Ahmed kommer på är autentiskt. Idir Ben Addi är fantastisk i rollen som Ahmed. Hans kroppsspråk, de metodiska tillvägagångssätten vid tvättningen, hur han virar in kniven i hushållspapper för att kunna gömma den i strumpan känns vardagligt och allt utom inövat.

Det är storartat hur Dardennes om och om igen får unga och ofta oerfarna skådespelare att agera helt oforcerat och naturligt och filmen vann priset för bästa regi i Cannes 2019. Som vanligt ser vi även kända ansikten från tidigare Dardenne filmer. Akheddiou, i rollen som Inès, var med i både Pojken med cykeln (2011) och Två dagar, en natt (2014). Men, till skillnad från dessa, saknar jag flera av de små pusselbitarna längs vägens gång för att fullständigt förstå varför Ahmed, med sin belgiska och icke muslimska mamma snabbt blir så radikaliserad att han utan direkt uppmuntran av imamen beslutar sig för att döda sin lärare. Avsaknaden av en far och dennes eventuella död kan vara en orsak men här får jag knappt någon vägledning alls. Problemet med radikalisering av unga människor är möjligen lite för stort och komplext att förmedla och, för mig som tittare, att förstå på 90 minuter. Och när slutet, hastigare än vanlig, kommer känner jag mig osäker. Är Ahmed verkligen på ett bättre ställe i livet än han var i början? Finns det en ljusning framöver? Dessutom känns slutet snöpligt snarlik det i Pojken med cykeln. Unge Ahmed får tre ögon av fem möjliga.
2019-10-17

Ulrika Köpsén