Rambo: Last Blood

Rambos utmärkta final som actionhjälte

Regi: Adrian Grunberg

Medverkande: Sylvester Stallone, Paz Vega, Yvette Monreal, Sergio Peris-Mencheta m.fl. 

Genre: Action, äventyr, thriller 

Manus: Matthew Cirulnick, Sylvester Stallone 

Musik: Brian Tyler 

Speltid: 100 min

Land: USA, Mexico

Ålder: 15 år

Distribution: Noble Entertainment

Svensk Biopremiär: 20 september 2019 

 

Jag tror, att som Rambofans kommer man att älska ”Rambo: Last Blood”. Tidigare Rambofilmer är First Blood (1982), Rambo (2008), Rambo – First Blood (1985), Rambo III (1988), och nu till sist ”Rambo: Last Blood” (2019). Här utmanar han det mexikanska brottssyndikatet som håller hans systerdotter Gabrielle (Yvette Monreal) fången som sexslav. När han söker henne på en nattklubb följer frilansjournalisten Carmen (Paz Vega) efter honom.

Alla Rambofilmers röda tråd är att lyfta fram brott och dess följder i samhällen och där Rambo sedan står som kämpar för det goda som kan ses som USAs kamp för rättvisa. Kritiker har påpekat att Rambofilmerna klingar falskt, att det finns rasistiska tongångar och att vissa samhällen betecknas som styrda av brottssyndikat och därför måste bekämpas.

Filmer som ” Deer Hunter” (1978), ”Born of the Fourth of July” (1989) är filmer som också skildrar krigets inverkan på soldaterna. I ”Rambo: Last Blood” har Rambo dragit sig tillbaka från krig och blodspillan till sin hästfarm i Arizona. Där kämpar han med krigets hemska minnen. När han arbetar på ranchen, tränar hästar osv, så drabbas han av hallucinationer. Även om Sylvester Stallone nu är stelopererad, har ärr, ansiktslyftningar, och fillers, så tycker jag ändå om honom i denna rollen. Även på ålderns höst är han attraktiv i sin manliga utstrålning. En del ser kanske inte det, men jag och några andra Rambofans vill ändå säga: ”Well done, Rambo! Thanks for all actionfilms and RIP”.

Regissören Adrian Grunberg är känd för filmer som Get the gringo. Han regisserade som förste assistent till filmerna; Wall Street, Money Never Sleeps, Edge of Darkness och Apocalypto. I filmen spelas Gabrielle av Rambos systerdotter, Yvette Monreal känd från bl.a. Matador (2014) och Faking It (2014).

Vi har följt Rambo i nästan fyra årtionden genom djungler, brottsbekämpning, krig, kamp för det goda och upprättelse. Nu är Rambo lite gråhårig, tröttare och äldre, men för mig håller han sin Ramboroll med värdighet och sin kamp för det goda och att hjälpa människor, men att han plågas av minnena från bl.a. Vietnam.

Manus och story är skrivet av Sylvester Stallone och med bl.a. Matthew Cirulnik. Handlingen är enkel men flyter på utan konstigheter. När Rambo börjar gräva sina tunnlar, vässar sina knivar och andra vapen, då förstår man att snart är det dags för strid och blodspillan, som i denna film mot den mexikanska brottskartellen. Det är mycket blod och kroppar som lemlästas, så är man känslig för det så får man ta siesta i cirka 20 minuter av filmen. Slutscenerna är som hämtade från ett stort slakteri, fast värre. Rambo massakrerar en grupp hjärtlösa typer som sysslar med trafficking. Därefter sätter han sig i gungstolen på verandan på sin ranch, där hans far alltid satt. Jag tycker Rambo slutar sina hjälteinsatser med stil, mod och kraft. Han är och förblir Rambo, en av filmvärldens actionhjälte.

”Cut!”, ropar regissören Adrian Grunberg, “That was the last scen of Rambo, thanks for this time and coffee please for Mr Rambo alias Sylvester Stallone”.

Fyra filmögon av fem.
2019-09-20

Therese Maluleke