Ad Astra

Fantastisk, vacker rymdfilm, spektakulära effekter, men segar bitvis 

Regi: James Gray

Manus: James Gray, Ethan Gross

Medverkande: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga m. fl.

Genre: äventyr, drama, mystik

Speltid: 122 min.

Svensk biopremiär: 20 september 2019

Distributör: Twentieth Century Fox

I en nära framtid där kommersiella resor till rymdstationer på månen och Mars är vardagsmat, får astronauten Roy McBride (Brad Pitt) veta att hans far, den legendariska astronauten H. Clifford McBride (Tommy Lee Jones) Lever. Clifford försvann för 16 år sedan under ett topphemligt uppdrag till de yttre gränserna av vårt solsystem där han skulle försöka hitta intelligent liv. Roy antar uppdraget att ensam ta sig till Saturnus ringar för att hämta hem sin far.

Rymden. Det känns som att vi har blivit smått bortskämda när det kommer till rymd sci-fi. De senaste åren har bjudit på några rena mästerverk som Alfonso Cuarons, Gravity eller Christopher Nolans, Interstellar. James Gray (The lost city of Z, The Immigrant) lyckas här leverera en film som sitter fint mellan de tidigare nämnda filmerna. Här är en framtid där man kan åka kommersiellt till månen men det känns ändå trovärdigt och lägligt. Hoyte Van Hoytemas scenografi är något som bör upplevas på den största skärm ni kan hitta. Allt från den nagelbitande öppnings sekvensen vid den enorma rymd antennen, Månbils actionscenerna och även de tysta långsamma bilderna där vi ser farkoster åka genom rymden. Allt är otroligt vackert. De har verkligen lyckats fånga känslan av hur obetydligt små vi är i den stora helheten och det är riktigt mäktigt att se. Hoytema är inte någon främling för rymden då han även gjorde scenografin i Interstellar. Redan då imponerande, men han har tagit vad han lärde sig där och bemästrar det fullt ut i Ad Astra. Varenda bild är som en tavla. Jag skulle inte bli förvånad om den här filmen vinner en Oscar statyett i varenda teknisk kategori. Max Richters fantastiskt musik bör även den nämnas.

Brad Pitt gör sin karriärs bästa rollprestation som Major Roy McBride. En man med många demoner. Han är känd för att hans puls aldrig överstiger 57. Hela sitt liv har han levt i skuggan av sin far. Folk uppfattar honom som kall och känslolös. Han har lärt sig att stöta bort folk och vet inte hur man är genuin mot någon utan att ha en fasad uppe. Ständigt övervakas han och måste ge psykologiska utvärderingar varje dag så att de högre makterna kan avgöra om han är i tillstånd att fortsätta sitt uppdrag. Detta känns väldigt inkräktande och Brad Pitt förmedlar denna frustrationen fruktansvärt bra ju längre filmen går. James Gray har valt att spela in nästan alla karaktärs scener i close-ups. Vilket betyder att vi alltid ser skådespelarnas ögon och Brad Pitt kan förmedlar så mycket utan att säga ett ord. Sen har vi även ett voice-over spår som går igenom hela filmen där vi får ta del av Roy McBrides inre liv.

Andra skådespelare som dyker upp är Liv Tyler, Ruth Negga, Tommy Lee Jones och Donald Sutherland. Ingen av de har jättemycket att göra här eller är ens med mycket. Vi får aldrig riktigt något grepp om vilka de är som människor och detta är för att vi ser allt ur Roys ögon. Han bryr sig inte om andra människor och därför blir det svårt för oss att göra det samma. Detta känner jag kan bli ett problem för många tittare då det finns väldigt få karaktärer att sympatisera med.

Ad Astra är Latin och kommer från ordspråket ”Per Aspera Ad Astra”, Vilket betyder ”Genom svårigheter tar vi oss till stjärnorna”. Detta reflekteras i Roys resa genom rymden, det är lika mycket en resa fysiskt som det är psykiskt och vi känner ständigt hans isolering och frustration. Ad Astra lyckas vara existentiell men ändå intim. Utan att låta för pretentiös skulle jag säga att filmen är en meditation på bandet mellan föräldrar och deras barn och vad som krävs för att slita sig loss från föräldrarnas skugga och bli sin egen människa. När eftertexterna börjar rulla kanske till och med en eller annan tår gör det också.

Ad Astra är sannerligen inte en film jag skulle kunna rekommendera till alla. Lite mindre än halvvägs genom så saktar filmens tempo ner avsevärt. Det är ytters lite action, det är väldigt mycket dialog och långsamma bilder. Vet man redan med sig att man inte tycker om långsamma filmer utan man vill ha action när man går på bio, skulle jag starkt rekommendera att inte välja Ad Astra. Men om du uppskattar fantastiska effekter, vackra bilder, ljud som får en att tappa hakan och en berättelse om vad det är att vara människa. Då skulle jag starkt rekommendera Ad Astra. För mig är det en av årets hittills bästa filmer och absolut den mest visuellt slående.

Ad Astra är en fantastisk, känslomässig utforskning av tomrummet som uppstår av att ha en frånvarande förälder samtidigt som den utforskar det faktiska, oändliga tomrummet som är rymden.

Jag ger filmen fyra av fem filmögon.
2019-09-20

Fredrik Alfredsson