Om det oändliga

På tomgång om livets mening

(About Endlessness)

Regi och manus: Roy Andersson

Skådespelare: Martin Serner, Jessica Louthander, Tatiana Delaunay, Anders Hellström m.fl.

Genre: drama

Speltid: 76 min.

Land: Sverige

Språk: svenska

Producenter: Johan Carlsson, Pernilla Sandström

Svensk biopremiär: 19 november 2019

Distributör: TriArt Film

Roy Anderssons senaste film Om det oändliga 2019 följer i form, stil och upplägg hans tidigare filmer räknat från 1991 med kortfilmen Härlig är jorden följd av trilogin Sånger från andra våningen 2000, Du levande 2007 och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron 2014.

Mycket har skrivits om Roy Anderssons unika filmspråk och begåvning och alla hans filmpriser bekräftar det. Jag har värdesatt Roy Anderssons filmkonst och har uppskattat hans svarta humor och hur vardagstragedin ges ett ansikte och vinner medkänsla, men kanske också förakt. Han lyfter fram den ”vanliga” människans utsatthet och sårbarhet under en tyst, grå, likgiltig himmel. Hans filmbilder i dämpade pastellfärger, ibland nära svart/vitt, är intagande i sin strama skönhet. Särskilt intressant är hans miljöskildringar, kostymer, scenografi och rekvisita från epoker under 50–60-talet i Sverige. Men de kan också jämföras med bilder från något forna öststatsland vid samma tid.

Jag vet av erfarenhet att Roy Andersson och hans filmteam lägger ner mycket och noggrant arbete på att bygga upp scenografin till sina filmer i hans egna ateljéer på Sibyllegatan 24 i Stockholm. Man får säga att Roy Andersson är en mästare på att uttrycka och gestalta sina filmidéer i bild, i casting, ljus- och färgsättning. Genast är stämningen där, när man ser filmbilden, och fångas av den. I senare produktioner har Roy Andersson även använt sig av digitala lösningar och väljer även ibland autentiska miljöer. En tragikomisk scen utspelar sig på Storkyrkans kyrktrappa, där en äldre dam fotar sitt barnbarn som hystas upp i luften gång på gång av sin pappa för att få bra bilder.

En kvinnlig berättarröst inleder nästan varje nytt avsnitt i kort, mässande ton vad det handlar om. Det känns onödigt dramatiskt för att inte säga pretentiöst. Vi begriper själva snabbt vad varje avsnitt handlar om.

När Roy Andersson rollbesätter sina karaktärer använder han ofta amatörskådespelare eller statister för att levandegöra sina skildringar av ”mannen på gatan” och dennes livssituation och vardagsliv. Det är en fördel, att inte ha kända aktörer från svenskt film- eller teaterliv, eftersom igenkännandet kan stå i vägen för inlevelsen. I stället använder han karaktärer som hämtade från verkligheten och det blir bra. Roy Andersson verkar ha ett särskilt tycke för äldre, korpulenta herrar i rollerna som blir ganska komiska när dessa framför sin besvärliga tillvaro med stort allvar.

Filmerna skildrar existensen på gränsen till djup tragedi eller till katastrof. Vi kan känna ångesten och förvirringen som personerna uttrycker och hur de samtidigt klamrar sig fast vid sina invanda rutiner och livsstilar och för att hålla ihop sig själva.

Det finns scener av skönhet i Om det oändliga och hans musikval är utmärkta till filmbilderna som Mira o Norma av Bellini, ryska, mäktiga sakrala körer eller All of Me med Billie Holiday. När sluttexterna rullade så var bakgrundskören så vacker och gripande, att alla i salongen satt stilla och lyssnade, trots att namnlistorna var ”oändliga”. Men det känns också som Roy Andersson försöker förföra oss med lyriska, sköna musikverk, eftersom hans berättelser och filmspråk saknar förnyelse och djupdykning i våra sammansatta psykologiska och existentiella liv.

Roy Anderssons filmer väcker givetvis frågor om livets mening och vi speglar kanske ibland oss själva i rollkaraktärernas situation. Det som visas stämmer till eftertanke, men vi lär oss ingenting om livets ändå oändliga möjligheter att förnya sig, vakna, vinna insikter som pånyttföder och öppnar nya dörrar.

I Mot det oändliga tar Roy Andersson igen upp existentiella frågeställningar och om Guds existens. Den olycklige, skåpsupande prästen är en återkommande figur i filmen som frågar sig ”vad ska man göra om man förlorat sin tro”. Prästens läkare har inget svar.

Men ändå blir Mot det oändliga lite tråkig. Det känns som att Roy Anderson går på tomgång. Hans skildring av människors osäkerhet och vilsenhet på jorden med sina banala liv blir repetitivt och formen upprepar sig. Kan eller vill han inte försöka förnya sig i sitt uttryck och sina teman? Det känns annars som om Roy Anderson nått gränsen för sitt speciella filmspråk och uttryck. Människorna i hans filmer utvecklas inte utan sitter fast i sina monotona, hopplösa existenser. Man undrar, om det är Roy Anderssons egna frågeställningar han uttrycker i bild? Förmedlar figurerna något av hans egen leda och vilsenhet i livet? Får hans rollkaraktärer bära och gestalta hans egen livssyn? Har han förlorat sin egen tro? Hur det än är, så förmedlar hans figurer det och gör det bra.

Men hans karaktärer saknar en mogen, genuint bärande livssyn, byggd och luttrad av sina erfarenheter. Roy Andersson har ju haft visioner och iscensatt dem framgångsrikt i sina filmer. Han lägger outtröttligt ner sin energi, sin talang, sin skaparkraft och kreativitet på att skildra livets olika skeenden. Han har inte ryggat för de svåraste och mest intrikata frågeställningarna utan lagt fram dem i sina berättelser. Det är genialt och mästerligt gjort, men det saknas ändå en frisk politisk vilja och motiv, som livet också rymmer. Hopplösheten når till sist en gräns, när personer av ren leda kan börja söka lösningar och vägar ut ur svårigheter och tristess, eller ge upp.

Roy Andersson reflekterar i sitt filmiska arbete över människans tillvaro, storhet och småskuret, vackert och grymt. Men det är tveksamt om vi ska låta oss roas av och skratta åt de olyckliga personernas hopplösa utsikter till ett bättre liv. De ”små”, ”oansenliga” och ”ordinära” typerna försöker leva sina liv, men sitter fast i sina livsmönster och hittar inte ut. Deras livsdramer förs inte framåt till en lösning eller utveckling. Skrattet fastnar i halsen ibland. Människorna är ju olyckliga, varför skrattar vi åt dem?”.

Jag beundrar Roy Andersson som en av vårt lands kanske mest egensinniga, originella och talangfulla filmskapare i sin berättarstil, men det känns ändå som att han har sagt sitt med sitt filmspråk och flera produktioner i samma form skulle blir trista upprepningar.

Roy Andersson vann Silverlejonet i Venedig 2019 för bästa regi i Mot det oändliga.

Det blir tre filmögon av fem.
2019-09-14

Jan-Eje FerlingFörfattare